Hjälp från er som förlorat barn?

Hej! så ledsen för er skull. och för din syster. Så hemskt att även ni måste genomleva det helvete det är att inte få behålla sin bebis på jorden. Jag miste alice i magen i v36 2009. sen fick vi avbryta en ny graviditet i v19 pga spruckna fosterhinnor, då föddes en liten mio.

Jag håller med om det de andra har sagt om kamera o att försöka få hand och fotavtryck. se om ni kan få behålla orginalgrejerna så att ni kan göra fler avtryck sedan. vi har avtryck i både gips och i bläck. vi har mått och vikt. vi har massa foton, men vi har inget foto av oss tillsammans med alice. det saknar jag jättemycket. likaså att jag saknar att jag inte höll i henne ännu mer.

vi födde alice en tisdagkväll. på onsdagen kom våra föräldrar o alla grät o höll i alice. på fredagen lämnade vi henne på sjukhuset och åkte hem. det var bland det värsta jag gjort. sen kom nya fruktansvärt jobbiga saker. som att planera minnesstund/begravnin, hitta gravplats osv.

Jag har svårt att prata med vissa om allt som hänt. medan jag kan prata jättebra med andra. beror på hur jag tolkar den personen. kan inte förklara det.

Din syster är mamma, du är moster. men ni är det till någon som är i himlen. Jag tillhör de som kallar mig änglamamma. men säger oxå att mina barn är i himlen. Medan det finns de som aldrig skulle kunna säga att de är änglamamma. Det är upp till var och en att känna vad som känns bäst. Min syster skulle aldrig kalla sig för änglamoster. för henne finns det inte att vi är föräldrar. Vi har varit med om nåt jobbigt men nu ska man ha gått vidare. Men så funkar det inte. Sorgen finns alltid där och kommer alltid att göra.

Kom ihåg datum. första veckan, första månaden. månadsdagarna första året. årsdagarna sen. Ge ett kort för att visa att även du minns då. Det är oerhört skönt att veta att man inte är ensam om att minnas.

Tipsa henne om änglaforumet här på fl. Kolla upp spädbarnsfonden o se om ni har nån verksamhet i närheten där ni bor. Vi hade aldrig mått så pass bra som vi gör idag utan dessa. I vissa städer finns andra föreningar men de kan jag inget om.
Du eller din syster får gärna mejla med mig om det skulle kännas bra.

kramar till er alla

alla reagerar olika. men chock är nog en ganska självklar del. min man var nog samlad så länge han behövde prata med folk, medan jag inte kunde det alls. jag levde som i en dimma i flera månader o minns inte alls allt som hände den sommaren.

det är olika i olika landsting hur förlossningen ska starta. vi fick komma in tidigt på morgonen, men sen började inget förän vid lunch. bara lite undersökningar på fm. o lite sånt. o träffade kuratorn. sen fick jag dropp som hjälpte till att öppna o sen smärtstillande.
att åka hem natten innan kan vara ett sätt att landa i allt det hemska. o bara få va själva. de flesta föder vaginalt för kroppens skull. för ett kejsarsnitt ger ett synligt ärr som kan bli mer smärtsamt att ha för alltid.

vi trodde inte att vi fick ta emot besök. men bm sa att vi kunde få besök när vi ville. innan förlossningen eller direkt efter. vi valde att ta allt dagen efter.
men säg till din syster att du gärna vill komma o träffa bebisen. så kan de nog fråga på förlossningen ifall det finns några hinder. men det brukar det inte göra i såna lägen.
att du säger till din syster att du vill komma är nog värdefullt för henne. hade nån av våra syskon sagt det så hade vi blivit jättetacksamma även om man är ledsen.

Kanske även du skulle prata med en kurator. så att du kan fortsätta orka vara stöd för din syster tills ni kan prata tillsammans o trösta varandra. det är oerhört skönt att få prata med nån annan oxå. förstår om du behöver mer än vad vi här kan ge i bara text, att träffa nån på riktigt är annorlunda.
annars tror jag helt klart att du med kan gå på spädbarnsfondens träffar om ni har den verksamheten i närheten av där du bor.

vi blev oxå sjukskriva direkt, inga föräldradagar här inte. o inget kuratorn visste nåt om heller. men vi hade bra läkare som förstod o klarade av att skriva rätt saker till fk ändå.

de är svårt att förstå hur andra människor tänker om barn som inte lever. det är svårt att hantera även om det gått lång tid. för min syster är det ungeför som för din sambo. hon kan inte tänka att vi har barn men att de inte lever. man får bli sur över sånt, men jag tror att vissa helt enkelt inte kan sätta sig in i det hela om de inte själva upplever samma sak.

jag tycker det var fint av dej att vilja vara med så mycket på sjukhuset o hålla i din systerson. det kommer nog för alltid binda dig o din syster lite mer samman. hennes son är lika verklig för dej som för henne. måste kännas oerhörtbra för henne.

massa kramar

jaa det är så sorgligt med en barnbegravning. men så fint att ha i minnet att man fått möjligheten att begrava så att man får fler minnen. o avskedet är viktigt även om det gör så ont.

jag vet att jag upplevde vår minnestund så tuff. det var så hemskt att se våra familjer så ledsna, o hur jag än tänkte så återkom tanken om att det var jag som gjort dom ledsna. vet inte hur din syster tänker. men vill bara tala om att jag inte är ensam om de tankarna. kan kanske vara till hjälp för dig nångång.
kramar