Hjälp från er som förlorat barn?

Tack för era svar, alla tips är välkomna. En sak undrar jag, är det vanligt att man hamnar i nån slags chock efter ett sånt här besked? Pratade med syrran förut och hon lät så samlad, inte alls vad jag förväntade mig. Hon pratade tom om att hon ville åka hem istället för att vara kvar på sjukhuset. Men, borde de inte sätta igång förlossningen så snart som möjligt?

Har pratat med henne igen nu, nu är de hemma över natten men ska tillbaks imorgon bitti för igångsättning. Informerar de på sjukhusen om att anhöriga får komma och titta på bebisen och hålla den, eller är det något som förväntas komma på föräldrarnas iniativ? Min spontana tanke är att det kanske inte är det första man tänker på att "Åh, nu ska jag ringa mamma/syrran/brorsan så de får komma och hälsa på", eller så kanske det är just så man tänker?

Jag har massa frågor som ni märker, allt känns konstigt och fel och så ledsamt. Jag vill bara göra allt jag kan för att underlätta för dem.

Jag har förresten tagit ledigt från jobbet imorgon så att jag kan finnas till hands om de vill, antar att morgondagen blir en av de tyngsta i deras liv :(

Hej änglaföräldrar, och tack för alla era fina svar. Igår var jag hos dem i flera timmar, förlossningen gick väldigt sakta, och det var skönt att bara få vara där med dem. Nu på morgonen var hon äntligen fullt öppen, så bebisen kommer när som helst.

På deras uppdrag så har jag kollat runt lite i deras försäkringar idag, det var inget de visste att man kunde få (genom facket), så det har jag er på änglarummet att tacka för eftersom det var här jag läste det. Finns det något mer som man borde veta som de kanske inte informerar om på sjukhuset?

Hur går det till med FK efter en sån här händelse?

Tack för ditt svar, Camilla. Nu har jag blivit moster till en liten rödhårig änglapojke som heter Bon.

Tack för alla era svar. Igår fick jag vara i några timmar tillsammans med min syster, hennes sambo och lilla Bon. Så fin och helt perfekt, eftersom jag läst vad ni skrivit om hur bebisarna förändras fort så passade jag på riktigt mycket att hålla i honom och snusa på hans lilla kind medans han ännu var varm. Jag fick en stund själv tillsammans med honom igår, och det var skönt att iallafall försöka säga allt det jag skulle ha velat sagt till honom. Åååååh vad orättvist det känns att han inte fick stanna hos oss!

Idag var jag dit igen och satt själv med honom en stund igen för att ta ett riktigt farväl. Det känns så otroligt skönt för mig att jag fick möjligheten att göra det, och både min syster och hennes sambo uppskattade det också eftersom jag tror att de verkligen kände att jag såg och älskade honom och inte var rädd eller kände olust för att vara nära. Det låter kanske konstigt när jag skriver, vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag hoppas ni förstår.

Tipset om föräldradagarna från FK var jättebra, det hade sjukhuset ingen koll alls på utan skulle sjukskriva dem, så idag ringde jag och fixade med FK åt dem.

Jag beklagar din sorg, AnnaMaria78. Jag är så otroligt tacksam för alla fina råd och tips jag fått här på forumet, för det känns verkligen som om jag har kunnat vara till hjälp för min syster och hennes sambo under veckan som gått.

På måndag ska jag tillbaks till jobbet igen, som tur är så jobbar jag bara mån-tis, sen är jag ledig ända tills nästa måndag.

Jag kan känna att jag har lite svårt att hitta en ventil för min egen sorg, när det händer nåt är det ju alltid syrran jag pratar med så nu känns det jättekonstigt. Min sambo har inte alls samma synsätt som jag, och verkar inte förstå mitt sätt att sörja just nu. Han har jättesvårt att förstå att jag ens kunde hålla i Bon, medans jag själv kände det som om jag ville aldrig släppa honom. Han kallar honom dessutom fortfarande för "den" vilket jag stör mig så mycket på. Men, alla är vi olika, och han har såklart inte samma känslomässiga band till varesig min syster eller hennes barn, så det är väl inte så konstigt.

Idag har vi andra systrar varit och fixat med dödsannons, så de kommer att vara inne i tidningen på fredag. Begravningen blir på tisdag om en vecka, och det känns gruvsamt. Det positiva är att jag märker hur jag sakta men säkert börjar se min syster skymta fram igen, vi har till och med skrattat tillsammans under veckan som gått och det var underbart!

Igår var begravningen för min lilla systerson, så fint mitt i allt det sorgliga...

Allt för dig, det vet du ♥