det känns som vi är ganska ensamna om att först hitta "vårt" barn på ett barnhem och sen vilja adoptera, är det någon som har gjort eller håller på med det just nu?
På vårt första samtal med familjerätten, så blev de ganska konfunderade när vi sa att vi redan hade träffat ett barn som vi ville adoptera innan vi påbörjat alla utredningar.
Tips och ideér mottages tacksamt!
Jag är verkligen inte i samma sits men vill ändå önska er lycka till.. :) Tycker det verkar fint att verkligen klicka så med någon och sen kämpa för att få ha den med i sin familj.. :) Hade ni planer på att adoptera innan?
Nja.. vi hade pratat om det lite löst, vi har ju två biologiska barn, så det vi "behövde" ju inte egentligen.... men så var jag på ett barnhem i ett annat ärende.. och då fanns han där... och vi fann varandra på en gång! och han är sååå lik våra andra barn, både i sätt och utseende! 
Vet ni att det är möjligt för er att adoptera just det barnet? Alla barn på barnhem går ju nämligen inte att adoptera ....
Jag har träffat en del föräldrar som gjort såhär. Utredarna har varit tveksamma till en början, det hör ju inte till vanligheterna precis och de vet kanske inte riktigt hur de ska ställa sig till det men egentligen är deras uppgift att utreda hur ni som föräldrar klarar av att adoptera ett barn, inte i vilken ordning ni börjat. Ska/vill ni adoptera barnet via en organisation eller som enskild adoption?
Barnet är ute för adoption, och vi kommer att gå genom BFA när det blir dags! Det är ingen kö tid på honom, han har ryggmärgsbråck, det är nog därför!
Precis vad jag skrev i inlägg #6 ...
Jag uppfattade det som att du menade att utredarna enbart utredde för barnets bästa och inte föräldrarnas "lämplighet" när det är ett känt barn. Jag tycker det är intressant att veta och vill gärna få reda på vad som gäller men nu förstår jag ju att du inte menade det som jag trodde :)
så är det, vi kommer säkert att bli synade både från det ena och det andra hållet! 
det skall naturligtvis bli jätte intressant att se hur det hela går till, även om det är jätte nervöst!
Hej, vi är mitt uppe i en släktingadoption, så det är ju också kända barn vi ansökt om att få adoptera. Vi har medgivande klart och har nu papper i landet. Det är en otroligt jobbig väntan och jag känner att varje dag som passerar känns som förlorad tid.
Maganda: Så känner vi ju också... Han finns på ett barnhem och varje dag han är där extra är förlorad tid, och vi kan inte åka dit och säga till honom -snart kommer vi att hämta dig.. för vi vet ju inte, ja det är frustrerande att inte veta! 
Ja, det är jobbigt att knyta an så mycket och tycka om någon så mycket utan att veta om adoptionen går igenom. Det är ett år sen vi påbörjade denna processen nu (jag vet att det är lite i adoptionssammanhang) men det har varit ett jobbigt år, ett år av barnens liv känns förlorat på sätt och vis. Och ett år av ovisshet.