Jag kommer aldrig erkänna!!!!

Jag är sambo och har ett barn ihop med min sambo, men jag kommer aldrig erkänna att jag i hemlighet inte vill vara med honom och hellre vill vara med min brors kompis som jag har varit hemligt kär i flera år! 

Varför lämnar du då inte din sambo?

Jag kommer aldrig att erkänna:

- Att jag i stort sett hatar min svägerska för att hon alltid kör med allt och alla. Hon tror hon är drottningen i familjen som har förtur och rätt till allt. Hon har två barn, varav äldsta är så understimulerad att h*n gör allt för att få uppmärksamhet såsom att skrika, slåss, förstöra saker osv. Ingen vill umgås med h*n för det. Tycker synd om h*n. Och yngsta lämnar hon bort till sin mamma eller mormor nästan dagligen för att kunna sitta vid datorn eller "städa" (= lata sig för det är ALLTID smutsigt hos dem) .

- Att jag tycker att min svärmor är helt bombad som bara skaffar nya hundar och katter hela tiden, hon vill avla på dem för att det ger pengar. Så jävla illa enligt mig! Dessutom lämnar hon alla hundarna till sin mamma (precis som dottern gör) så fort hon är borta eller jobbar- det måste ju fan vara ärftligt!

-  Att min älsta bror är den största egoisten jag vet och att jag önskar att något kunde hända honom så att han förstår att han måste välja annorlunda och sluta förstöra sitt liv. Samt ta vara på sin familj som älskar honom trots att han beter sig som han gör.

- Att jag aldrig kan hålla en hemlighet hemlig. Jag berättar alltid för min sambo eller mamma för att kunna ventilera.

- Att jag skäms enormt över min mage som fortfarande hänger en massa trots att det är 2år sen dottern föddes. Har dock gått ner alla graviditetskilon + 2 till.  Men jag orkar inte göra något åt det eftersom vi ska skaffa ett syskon snart.

- Att jag aldrig kommer glömma att mina föräldrar svikit mig när jag var liten pga de drack varje helg och bråkade som galningar. Jag fick sitta som en ventilerare och lyssna på mamma som sa att pappa var dum i huvudet och tvärtom, från det att jag var 8 tills jag var 16 då jag äntligen flyttade hemifrån. Dock har de förändrats helt idag och dricker aldrig. Vi står varann väldigt nära idag.

- Att jag är grymt osäker på mig sjäv och litar sällan på min egen åsikt när det gäller saker som jag ska göra eller saker som handlar om mig. Dock är jag väldigt säker på mig själv när det handlar om andra...

- Att jag fortfarande är rädd för gubbar/äldre män sen mamma varnade mig för snuskgubbar när jag var liten. Jag är 23år idag...

- Att jag är ett enormt kontrollfreak och är rädd att tappa kontrollen.

Det var en del saker... Återkommer då jag kommit på mer.

Att jag tycker mina fisar luktar gott =)

Jag kommer aldrig erkänna att det mamma säger och gör faktiskt sårar mig.
Jag kommer aldrig erkänna att vissa saker som folk skriver på FL faktiskt gör mig ledsen.

Att jag är djävligt less på min svärmor.

Det är emot TS regler att disskutera någons erkännanden. Men jag vill att mitt barn ska växa upp med både sin mamma och sin pappa under samma tak.

Jag kommer aldrig erkänna
*Att jag tycker att min bästa väns dotter är FUL och har små små grisögon.
* Att folk runt 40 inte borde få sitt första barn vid den åldern.
*Att jag avskyr min andra bästa kompis kille. Han stinker dessutom bajs/svett.
*Att jag är bekväm.
*Att jag kör med min pojkvän

Nu är det väl FL:s regler vi håller oss till, så hör inlägget till trådstarten så går det bra.

Barnet mår nog mycket bättre om det har lyckliga föräldrar än en eller två föräldrar som inte trivs med tillvaron. Då skuldbelägger man barnet för att man inte trivs med sin tillvaro.

Men visst, om du inte vill erkänna det, så fine, men vare sig barnet eller du mår bättre av att du bor ihop med barnets pappa.