Berätta om när Ni mottog Ert/era barn

Alltså första gången Ni träffade Ert barn och fick ta med er barnet från barnhemmet. Om känslan, tankarna, hur det går till osv.

Ska själv adoptera från Colombia inom en snar framtid och är intresserad av att göra alla fantastiska berättelser !!

Vi fick vår dotter på ett väldigt bra sätt. I hennes ursprungsland, Ukraina, besöker man barnet på barnhemmet många gånger. oftast en gång om dagen under den tid det tar att få alla pappaer klara för domstolen. I vårt fall tog det tio dagar, så det hann alltså bli tio besök och vi och dottern kände därmed varandra ganska bra när väl det riktiga överlämnandet skedde.

Första gången vi träffade vår dotter var det lite kaotiskt. Även om vi just då önskat att vi fått ta henne med oss direkt så var det nog bra att vi inte fick det. I Ukraina har man inget barnbesked när man åker till landet, utan bara en besökstid på landets adoptionsmyndighet. Först när man sitter där börjar en tjänsteman slå i tjocka pärmar och titta om det finns något lämligt barn. Det fanns det inte i vårt fall. Jag har för mig att var först när vi varit elva dagar i landet som vi fick reda på vilket barn vi skulle få. Men sedan gick det fort. En eftermiddag blev vi inkallade till chefen på myndigheten och fick en rejäl utskällning för att svenskar var så kräsna och vägrade ta emot barn med särskilda behov. Vi förstod inte vad hon menade. Anledningen till att vi tackat nej till ett par barnförslag var att dessa låg flera år över åldern i vårt medgivande (som ju var åldersbundet på den tiden). Vi förklarade att vi visst kunde tänka oss ett barn med SN, men att vi inte skulle få ta med oss en åttaåring in i landet. Vårt megivande skulle inte vara giltigt för ett så stort barn. Då blev tanten lite lugnare och sa något om att det fanns en liten flicka med en njure som vi kanske kunde få. Sedan fick vi inte veta merjust då. Kvällen ägnade vi åt att ringa alla läkare och sjuksköterskor vi kände hemma och ta reda på mer om att vara född med en njure, vilket tydligen sällan innebär problem.

Nästa dag kom vi tillbaka till adoptionsmyndigheten och fick lite mer info. Flickan hade även ett hjärtfel, men det bedömdes som lindrigt och kändes inte som något hinder. Vi fick också reda på hennes namn. Det fantastiska var att hon hette just det som vi sju år tidigare bestämt att en eventuell framtida dotter skulle heta. När vi fick veta det hade hon kunnat ha ett öga och fyra armar. Vi visste att det var vårt barn. Vi fick också se en något suddig svartvit bild på henne som nyfödd och fick veta att hon hade blont hår och grå ögon. Det var allt. Sedan for vi i ilfart med vår guide för att ordna tågbiljetter till vår dotters hemstad och hämta vår packning på hotellet och så bar det av. Nästa morgon stod vi Kharkiv, där vår dotters barnhem fanns och ett par timmar senare var vi på barnhemmet. Vi blev visade in på läkarexpeditionen och fick träffa vår dotters läkare. Plötsligt, mitt i samtalet med läkaren, kom någon in med ett barn i famnen. Barnet hade snaggat brunt hår och de största bruna ögon jag någonsin sett. Åldern skulle jag ha bedömt till 8-10 månader. Vår dotter skulle vara 15 månader. Vi trodde att det här bara var ett barn som behövde kollas av läkare (alla barn på det barnhemmet hade någon form av handikapp eller sjukdom). Men, nej, kvinnan som bar på barnet gick fram och tryckte ned det i mitt knä. Då först insåg vi att det var vår flicka. Jag blev helt stum. Min man grät. Vår dotter såg rädd och förvirrad ut. Tittade på oss med sina enorma ögon och sökte sedan läkarens mer välbekanta blick. Just då var vi rädda att hon skulle fortsätta att vara så skrämd. Tänk om hon aldrig skulle känna sig trygg med oss?

Som tur var hann mycket hända under de tio följande dagarna. I början var vår dotter ganska skygg med oss. Vi fick leka och skoja med henne och hon ville gärna ha vår uppmärksamhet, men vi fick inte trösta henne om hon ramlade och hon log på ett helt annat sätt mot personalen än mot oss. Men för varje dag så visade hon oss allt större intresse och hon började till och med krypa upp i knät på oss.

Till slut kom domstolsdagen. Tyvärr hade vi fått en tid där som gjorde att vi missade vår vanliga besökstid på barnhemmet. Senare fick vi höra att vår dotter krupit mot dörren flera gånger och verkat leta efter oss. Nåväl, vi hade i alla fall enorm tur och fick omedelbar justering av adoptionsbeslutet. Det vanliga i Ukraina är att man får åka hem en månad och vänta på att domslutet vinner laga kraft och sedan åka tillbaka och hämta barnet. På vår guides inrådan bad vi att få ta med oss vår dotter direkt, så att vi kunde ta henne till en svensk kardiolog och inleda eventuell behandling. Vi hade fått veta att detta var en domare som var positiv till adoptioner och som gärna släppte barnen direkt, bara han hade en tillräckligt bra ursäkt. Vår hänvisning till hjärtfelet räckte.

Så fort vi var klara i domstolen ringde guiden till barnhemmet och gjorde upp att vi skulle hämta dottern samma kväll. Vi kom dit när alla andra barn redan fått gå och lägga sig. Vår dotter satt ensam kvar i nattsköterskans knä. Sköterskan började klä av henne (barnen får inte behålla barnhemmets kläder utan vi hade med oss nya till henne). Vår dotter gallskrek och vägrade låta sig kläs av. Hon var som en stålfjäder och bara vrålade. Och vände hon sig mot mig och sträckte armarna mot mig. Jag fick ta över henne och då blev hon helt lugn. Lät sig kläs av och på hur fint som helst och riktigt kröp in i famnen på mig. Först då vågade jag tro att detta skulle bli rätt. Vi skulle kunna bli bra föräldrar till den här lilla flickan.

I taxin till hotellet satt hon helt stilla i mitt knä och bara tittade förundrat på alla ljus som for förbi utanför. På hotellrummet hade hon lite svårt att komma till ro. ALLT skulle undersökas. Från kaklet på badrumsgolvet till den nya pyjamasen. Men så småningom somnade hon i alla fall tätt tryckt mot mig i sängen. Min man var mäkta avundsjuk, men vi hade bestämt oss för att inte tänka på rättvisa oss emellan, utan låta henne bestämma i vilken takt och vilken ordning hon orkade ta in oss. Dock sov hon redan nästa dag middag i min mans knä när vi satt på tåget tillbaka till huvudstaden Kiev.

Vi är ännu idag, sju år efter hemkomst, förundrade över att ett litet barn som varit med om så många separationer och haft ett så jobbigt första år ändå orkade påbörja anknytningen så snabbt. Det var som om hon verkligen gått och väntat på att få en egen mamma och pappa och nu satsade allt på att ta in oss. Allt har inte varit enkelt och visst har vår dotter en del men av sitt dryga år med pendlande mellan olika barnhemsavdelningar och sjukhus. Men anknytningen har fungerat över all förväntan. Även den psykolog vi haft kontakt med var förvånad över hur starkt anknuten vår dotter är, med tanke på hennes bakgrund.

1 september 2009 dagen börjar med att Little Angles chaufför Sam hämtar oss och kör oss till Little Angles. Där har vi ett informationsmöte som ger oss den information vi egentligen redan har (tack vare fantastiska människor som redan gjort denna resa före oss) om den ovissa processen och vad den kan innebära. Jag vet inte om vi hörde särskilt mycket nästa punkt på dagordningen överskuggade liksom allt annat... det där ansiktet på kortet skulle bli verklighet.

Efter informationen kör Sam oss till New Life Home Trust där vårt pyre väntar, hon går fortfarande under namnet lillan. Vi vill lära känna henne innan vi ger henne ett namn, och ett namn vill VI ge henne även om det skulle vara samma som hon redan har. Vi kommer in på en välordnad gård med fin gräsmatta full av barn och personal. Någonstans på gräsmattan kan hon finnas. Vi kliver ur bilen och blir direkt visade ut på gräsmattan, där kommer en (heter det sköterska???) emot oss och i famnen sitter en liten liten goding. Jag får henne i famnen och där kurar hon ihop sig och somnar nästan direkt. Alla drar sig snällt undan och vi får sitta i en paviljong och försöka ta in vad som har hänt... vi höll henne i famnen... vi hade blivit föräldrar. Vi fick några timmar i lungn och ro, ganska mycket ifred, vi fick mata och gosa och busa och filma och ta kort. Känslorna stormade och de gör de nu också bara vid tanken.

Sen följde ytterligare fem dagar med besök på barnhemmet. Att lämna lillan där skar i hjärtat men övergången för henne blev så mjuk att det absolut var värt två värkande föräldrahjärtan. När vi fick ta hem henne den sjätte dagen ville hon nästan inte veta av personalen, då var det oss hon ville vara hos. Kvällen innan vi hämtade henne bestämde vi också att hon faktiskt var en liten Ida och ingenting annat och en liten Ida är hon minsann.

Sen första stund har hon varit vår, självklart vår. Hon liknar ju för sjutton oss. Det gör hon så klart inte men ändå... hon skulle absolut finnas hos oss och vi hos henne. Ikväll avbröt hon min godnattsaga med: Mamma, vet du vad... jag älska dig. Följt av en puss. Känslan vid det där första mötet upprepar sig om och om igen.

Så var det för oss =) / Anna

Ååå vilka mysiga berättelser, ögonen tåras även på mig både av att dela eraberättelser och av att mitt eget möte gör sig väldigt påminnt. Jag skriver mer om det an ennan dag...
Fabbemam

Underbart!!

Berätta mer !!!!!!!!!

Hur det gick till för oss när vi fick träffa vår lille son för första gången, den 4:e februari 2010 kan ni läsa om här:

 kenyaliv.blogspot.com/2010/02/nu-ar-vi-tre.html

Det gick inte att hitta sidan, sidan fanns ej

Tack snälla !!

Eftersom jag själv inte adopterat barn kan jag bara berätta om när jag var med och tog emot en lillasyster.
Jag var bara 7 år då, så jag minns inte alla detaljer.

Det började i alla fall med att jag åkte med min lillebror och mina föräldrar till Colombia.
Dagen efter ankomst var det dags att hämta henne, på barnhemmet där både jag och min bror är adopterade ifrån.

Vi hade de finaste kläderna på oss och fick sitta i ett litet rum och vänta på att en av "tanterna" skulle komma.
När hon väl kom fick jag och min bror följa med in och se vår lillasyster först och sedan bära in henne till mamma och pappa.
På samma sätt gick det till när jag fick min lillebror, men då var jag bara 2 år så det kommer jag inte alls ihåg.
En av det absolut finaste dagarna i mitt liv!

Ingen mer som vill berätta?