FloPow skrev 2011-05-29 12:34:24 följande:
Tack alla ni som skrev. Det värmde verkligen..
Ibland känner man sig så ensam i sin sorg, det känns verkligen som man är den enda som gråter över ett förlorat barn. Ibland när jag pratar om honom så säger andra att jag måste komma över det. Hur fasen kommer man över något sånt? Ibland har jag ett behov att prata om honom, det tror jag att alla änglamammor har. Jag hade önskat att andra människor hade förståelse för det. Mina känslor kommer aldrig att försvinna. Jag har fortfarande en son, jag är fortfarande mamma. Jag känner mig fortfarande som en mamma, med alla moderskänslor. Ibland kan det vara riktigt jobbigt. Till exempel, jag var på en fest häromdagen, ett av paren som jag känner litegrann har fått en pojke som är jättesöt. Han hängde med dit. Jag kunde inte ens titta dit, det kändes som om min son låg där. Han var väldigt lik min egen son. En av mina vänner som var där också, höll med mig. I bland är det svårt för mig att titta på andra barn, särskilt om dom är i den åldern när jacob gick bort. Jag skäms för att jag tänker så, varför kan jag inte bara titta på andra barn och känna frid? Istället får jag en stor klump i halsen, och jag försöker tänka på annat. Jag skämdes för att det kändes som om jag missunnade paret den lycka man får med ett barn. Folk säger att jag måste komma över det, att jag måste inse att det inte är min son. Såklart att jag vet det, jag har bara inte varit i närheten av små barn sen min son gick bort.. Är jag galen för hur jag känner? Borde jag skämmas för hur jag känner.. Det är ändå bara 3.5 år sedan han gick bort
nää duu, du ska aldrig ta imot sådana komentarer- om man kommer över ett förlorat barn så är de något som inte stämmer,sen att lära sig leva med sorgen är en annan sak, varför säger dom så?
har ni funderingar på ett nytt barn? Kram!
