Min ängels födelsedag..

Ja,  man väntar sig ett barn.. Ett liv, men det bara försvinner.. Smärtan över att ha förlorat sitt barn är enorm, ingen borde få gå igenom det. Det är bra att prata om det, inte bara de ledsna ämnena, utan man måste få skratta också, åt de roliga ämnena. jag beklagar verkligen vad som hände dig. Stor kram

Jag brukar försöka tänka så. Att Gud tog honom för att hans uppgift var färdig. Jag önskar att han ser mig, känner min kärlek.. TÄnk om han glömmer mig?

Tack alla ni som skrev. Det värmde verkligen.. 

Ibland känner man sig så ensam i sin sorg, det känns verkligen som man är den enda som gråter över ett förlorat barn. Ibland när jag pratar om honom så säger andra att jag måste komma över det. Hur fasen kommer man över något sånt? Ibland har jag ett behov att prata om honom, det tror jag att alla änglamammor har. Jag hade önskat att andra människor hade förståelse för det. Mina känslor kommer aldrig att försvinna. Jag har fortfarande en son, jag är fortfarande mamma. Jag känner mig fortfarande som en mamma, med alla moderskänslor. Ibland kan det vara riktigt jobbigt. Till exempel, jag var på en fest häromdagen, ett av paren som jag känner litegrann har fått en pojke som är jättesöt. Han hängde med dit. Jag kunde inte ens titta dit, det kändes som om min son låg där. Han var väldigt lik min egen son. En av mina vänner som var där också, höll med mig. I bland är det svårt för mig att titta på andra barn, särskilt om dom är i den åldern när jacob gick bort. Jag skäms för att jag tänker så, varför kan jag inte bara titta på andra barn och känna frid? Istället får jag en stor klump i halsen, och jag försöker tänka på annat. Jag skämdes för att det kändes som om jag missunnade paret den lycka man får med ett barn. Folk säger att jag måste komma över det, att jag måste inse att det inte är min son. Såklart att jag vet det, jag har bara inte varit i närheten av små barn sen min son gick bort.. Är jag galen för hur jag känner? Borde jag skämmas för hur jag känner.. Det är ändå bara 3.5 år sedan han gick bort

Ja, jag blev gravid för ett år sedan, men det blev missfall. Sen blev jag gravid igen i november. Fick missfall igen på julafton. Så det här med barn är lite känsligt för mig, men jag vet att jag kommer få barn igen. Det verkar bara itne riktigt gå vägen just nu. Jag vill inget annat än att ha barn igen, känns nästan som om alla andra får barn hur enkelt som helst men jag får det inte att funka. Om dom inte går bort när dom har blivit födda, så dör dom i magen. jag vet att det är destruktivt att tänka så, men jag kan inte låta bli att tänka så. Och jag vet också att det är så många som får gå igenom missfall på missfall, jag är inte den enda.. Jag vill så gärna ha barn igen. Men jag antar att det kommer någongång. Jag är ju ändå inte så himla gammal. När min son gick bort var jag 21, jag fyller 25 om en månad :)

Den som säger att jag måste komma över sorgen är faktiskt pappan till min son. Vi gick seperata vägar efter att han gick bort då han var otrogen med min bästa vän. Uppenbarligen var det hans sätt att hantera sorgen.. Pappan tycker att jag ältar ibland när jag pratar om min son, eller vår son kanske jag ska säga. Jag vet inte varför han säger så, kanske mår han själv så dåligt att han inte vill höra mig prata om det.. Jag har ingen aning faktiskt..