Vi som väntar marsbebis 2012 :-)

Det är helt normalt att känna och tänka som du gör. Hormonerna sätter igång dessa tankar kring föräldraskapet, för att förbereda oss på det som komma skall. Jag har önskat ett barn mest i hela världen i 11år och nu när man väl är här, så får jag också liknande tankar "kommer vårt förhållande att vara starkt när barnet födds?" "Tänk om jag inte är någon bra mamma" "Hur ska jag kunna ta hand om ett litet liv som helt är beroende på mig?".

Det hör till graviditeten. Det du känner är helt normalt och brukar gå över. Dock är det bra om du har någon som du kan diskuttera saker och ting med. På MVC brukar de ha kuratorer/psykologer som man kan tala med. De för inga journaler vanligtvis över det ni talar om, så du behöver inte oroa dig för att det ska lämna några spår efter sig.

Jag kan rekommendera också parterapi. Man behöver inte befinna sig i något livskris för att gå dit. Parterapi brukar vara bra för alla par! Jag funderar att gå till parterapi med min man innan barnet är här. Vill stärka vårt förhållande, även om vi är jättetajta, har varit ihop drygt 4år och ska gifta oss nästa år.

*Kram på dig* 

Hoppas verkligen det :) Man måste tro :))) å då kommer allt att lösa sig :))

Jag skulle till apoteket idag, men..tadaaa... glömde det då jag också skulle handla mat. Mådde alltså så illa att jag glömde gå till apoteket.. hur sorgligt är det egentligen?!  Dock testade jag redan imorse ifall sea band skulle kunna funka på mig. När jag mådde illa tryckte jag på punkten där bandet kommer att sitta och - ja! illamåendet försvann magiskt nog! Nu har jag hållt på med att trycka själv på stället där man ska stycka när illamåendet är som värst. Försöker klara mig med detta, då det faktiskt funkar rätt bra. 

 
 

va skönt att det hjälper :)

Kristinka, det är helt normala tankar - tyvärr! Det trodde man väl aldrig att man skulle gå och tänka om sin partner eller sitt blivande barn. Jag tänker likadant och gjorde det under förra graviditeten också. Men det går över, det är en stor omställning man står inför, och även om det är planerat så ställs världen lite på ända när det väl är ett faktum.

Du kommer komma på andra tankar, det kan jag lova dig :)

tack alla, känns lite bättre nu i alla fall :)

Skönt att läsa att man inte är helt ensam om sina konstiga tankar, om sambon och om man verkligen klarar det osv, hade riktig gråtfest här hemma förut när sambon inte var hemma, haha usch! Jag var/är så himla osäker samtidigt som jag känner att jag inte riktigt förstått att jag är gravid utan att jag mest går runt och mår illa och är trött hela tiden...och samtidigt vill jag ju inte springa till honom och gnälla hela tiden och då är det skönt att gå in hit och läsa lite, rensa tankarna lite :) det känns lite mer verkligt med liten när man går in hit och läser! hoppas allt är bra med er tjejjer!

Kunde inte skriva det bättre själv :)
Undrar varför ingen nämner det innan man själv hamnar i situationen :/ Det känns som att man förväntas hela tiden vara superlycklig ..  

Kristina: Precis! Jag erkänner, jag svävar inte på små rosa moln..jag vet inte om det kan bero på att iaf i mitt fall att jag inte riktigt har förstått att jag är gravid än även om jag har sett plusset och allt det där. :) vi får försöka stötta varandra i den här tråden och försöka peppa varandra, vi vill ju ha våra barn och det kommer bli bättre, imorgon är en ny dag!

Purran, :) precis- vi verkar inte vara ensamma om det, så det är bara att ta en dag i taget :) 
Vilken vecka e du i?