Coriander skrev 2011-08-07 23:09:02 följande:
Nyss kom mannen in till sovrummet där jag barrikaderat mig. Han pussade mig på kinden och sa att han inte ville bråka med mig, att han förstår att jag just nu inte är helt mig själv. Sen höll han mig i sina armar en stund och sa, att han skulle göra precis vad som helst för att göra mig lycklig. När jag sa att jag ville resa iväg, frågade han om det skulle hjälpa som plåster på såret om han bokade in mig på något hotell redan ikväll.
Jag berättade också om hur jag skäms för min kropp och det faktum att jag inte ens orkar fixa mitt hår eller make-up nuförtiden. Jag är så rädd för att detta bara är början på en tid, då mina ögonbryn växer ihop, ansiktet faller ihop, benen går orakade i flera år osv.
Jag bestämde mig för att allt jag egentligen bara behövde var att få ligga där en stund med honom och veta att han älskar mig, fast jag är inte lätt att leva med just nu.
Vad gulligt det lät, verkar som din kille förstår att du har det rätt jobbigt och framförallt att han älskar dig mycket
Tyvärr är man ju inte riktigt sig själv som gravid, och jag tror att det är absolut värst med första barnet, då är det ju inte bara att man påverkas av hormoner utan man måste förbereda sig för en helt ny roll som förälder som man egentligen inte vet så mycket om, och därför känns det ofta läskigt.
Jag har inte varit deprimerad eller mått dåligt psykiskt, varken före eller efter jag fick mitt första barn. Men då mådde jag verkligen jättedåligt, var deprimerad, hade ångest och grät väldigt mycket. Jag stängde av hela min bekantskapskrets, slutade svara i telefonen och pratade inte med någon förutom dem jag var tvungen att prata med på jobbet. Detta påverkade naturligtvis min relation med min man oxå (sambo på den tiden), det är ju nästan oundvikligt när man mår så dåligt. Jag var även deprimerad under första veckorna när bebisen hade kommit, men sen gick det över o jag blev mer o mer normal igen.. SÅ här i efterhand har jag svårt att förstå att jag verkligen kände och tänkte som jag gjorde under den perioden, och vi har oxå diskuterat det mycket tillsammans. Men det är helt enkelt så att graviditet kan göra märkliga saker med ens tankar och beteende.
Vad jag ville säga med detta är egentligen bara att det är normalt att bli lite skruvad av att vara gravid, och framförallt att alla konstiga känslor försvinner om inte förr så när bebisen väl har kommit och man har hunnit landa i sin roll som mamma.
Nu väntar jag ju min trea och har kännt mig hyfsat normal (förutom fysiska krämpor då) så jag tror att många konstiga känslor o tankar även hör till själva bearbetandet till att ta sig till en ny fas i livet.
