Så otroligt sårad :,(

*släktskap är ingen garanti för kärlek' och tyvärr så finns det sådana relationer. Vad är din känsla TS, känner du att du behöver flytta dina gränser för att ni ska kunna ha en relation? Är han positiv emot dig utanför sina påpekanden?

Det kan vara ett otroligt jobbigt beslut att ta att bryta, så kanske du ska fundera på vad det är DU VILL och hur du vill känna när du tänker på din far. Ta en paus ifrån honom och var inte rädd för att berätta för honom varför du inte vill träffas, han är trots allt en vuxen människa och får lära sig hantera det här.

Tänk du på din lilla familj, lägg energin där och försök inte vända ut och in på dig själv för att tillmötesgå honom, du är vuxen nu med ett eget barn att ansvara för.

*kram*

Återigen TS, vad vill du?? Är din relation till din far i nuläget så evinnerligt viktig att du vill vända ut och in på dig själv för att den ska upprätthållas? Känns det svårt att stå på sig inför dina föräldrar? OM någon annan skulle påpeka dessa sakerna till dig, skulle du då ryta ifrån eller 'ta det'? Jag frågar för att jag vet hur svårt det kan vara att omdefiniera sig själv när man har varit van med vissa saker. Jag har ingen kontakt med min far just för att jag tycker att han är en patetisk och manipulativ jäkel, och jag anser inte att han har någon som helst rätt att sätta gränser för mig när han själv inte har velat vara närvarande.

Så säg ifrån, ryt till, behöver inte skälla men stå upp för dig själv och ställ ultimatum till din far. VIll hanfinnas i ditt liv så får han banne mig gå en charmkurs.