Hur hjälper man blyg 6-åring att skaffa vänner...?

Vad tycker hon själv om situationen?
 

Nej, vad jobbigt Kan du inte prata med några andra föräldrar och styra upp en playdate med deras barn utanför skolan?

Jag har tänkt tanken, men vi har inte fått någon klasslista. Förhoppningsvis får vi det på föräldramötet... Eftersom sammanhanget är nytt för oss föräldrar också vet ju inte vi heller vilka alla nya barn och föräldrar är. 

Prata med hennes lärare. Säg att hon är lite blyg och har haft svårt att knyta an till nya kompisar. Lyssna på vad läraren sägar. Han/hon kan ha ett annat perspektiv än det du har och du kan samtidigt passa på att forma dig en uppfattning om huruvida läraren verkar vettig, men låt oss utgå från att han/hon är det. Fråga också om läraren kan rekommendera ett socialt och "smidigt" barn och bjud helt sonika hem det barnet nu till helgen för att leka några timmar.
Visa också själv att ni tycker att det är viktigt att vara socialt medveten och hjälp henne att lära sig namnen på barnen. Rollspela med gosedjur eller dockor hur man leker och tar initiativ och kontakt. Prata om hur goda vänner är och hur de behandlar varandra och hur man bär sig åt om någon inte är snäll mot en.  
Lycka till!

Bra tips, men hon har inte haft svårt att knyta an förut och jag har upplevt henne som väldigt socialt kompetent trots sin blyghet. Hon leker gärna med okända barn i lekparker, när det finns andra som behöver lekkamrater. Antagligen uppfattar hon situationen som att alla andra känner varandra redan, och det vet man ju själv att såna situationer kan vara svåra även för normalblyga vuxna. 

Tack! Jag är också blyg i vissa situationer, men minns inte att jag var det som liten och känner varken igen mig själv eller henne i det här. Gruppen var ju inte etablerad i början, tyvärr åkte hon på första höstförkylningen dagen efter uppropet... missade några viktiga dagar där. Ska verkligen försöka hjälpa henne!

Jag har en son i samma sits, han har svårt att ta kontakt med sina klasskompisar i f-klassen. Han kände ingen sedan innan, men jag upplever (som du) att de andra barnen hittat kompisar nu, men inte min son. Han leker mest själv verkar det som , och han är inte nöjd med det.

På dagis lekte han väldigt mycket med sitt kompisgäng, och var väldigt omtyckt och populär, han lekte i princip aldrig själv. Och precis som din dotter har min son lätt för att leka med okända barn på lekplaster/i lekland och är annars inte blyg. Dock verkar skolan ha en annan inverkan.

Jag upplever också att min son inte är lika glad längre, och han längtar till helgen och tills han ska bli hämtad. På dagis var det tvärtom, han ville inte hem och längtade tills nästa dagisdag.

Jag hoppas det är en fas våra barn går igenom, kanske tar de lite extra lång tid på sig att vänja sig vid nya miljöer - det tog nämligen 2-3 månader innan min son började leka och gilla dagis då han som 3-åring bytte förskola. Efter den fasen började han som sagt älska dagis och längta efter att få vara med sina kompisar där.

Vi får stötta våra barn och varandra och försöka vara positiva!

Kramar

Kram tillbaka! Visst är det jobbigt? Det har lättat lite nu, men är fortfarande skakigt. Det finns tydligen en till flicka som hon spelar spel med ibland nu, men när jag lämnar dottern på morgonen så märks det över huvud taget inte att de känner varandra - hon och den andra flickan hälsar inte. Över huvud taget är det inte många som hälsar, det är så himla trist! På dagis ropade alla glatt "Hej NN!" när hon kom dit. Men i förskoleklassen är det en annan kultur tydligen. Inte konstigt att det är svårt att få vänner när det verkar som om man är osynlig.