Hej ts!
Jag tänkte mycket på döden när jag var runt 15 år och bearbetade det nog redan då. Du kommer komma över det här tänket. Jag tror att de flesta har en mer eller mindre uttalad period när de kommer till en (djupare än ett barns) insikt om att vi alla kommer dö. Om 100 år kommer ingen minnas mig och det finns egentligen ingen mening med att föra sina gener/sin släkt vidare. Dels vet man ju inte om den dör ut om några generationer och det är ju få som tackar sina förfäder för att de finns. Och om bara någon hade väntat någon minut längre med att ha sex med någon för 10 000år sedan hade det kanske slumpat sig så att en annan spermie hade hunnit först och därmed hade jag inte funnits.
När man har de här funderingarna så kommer man till insikt om hur obetydliga vi är. Att vi verkligen inte spelar någon roll för universum. Ens existens är krasst sett meningslös. De här tankarna får personer att gå i olika riktiningar. En del blir religiösa för att de så gärna, undermedvetet, vill ha en mening med livet. En del bestämmer sig för att det är ödet som styr och en del blir som jag, lite lätt cyniska och väldigt "brutala" i sitt tänk kring döden.
Som sagt kommer du komma förbi den här fasen. Jag skulle nästan vilja säga att det är som ett trauma för dig som du behöver bearbeta nu. Den psykologiska stressen som uppkommit för dig utlöser en krisreaktion. Man brukar säga att det finns fyra faser. Jag saxar dem från wikipedia, de förklarar bättre än mig ;)
Chockfasen varar i några sekunder eller upp till en vecka och kännetecknas av att den drabbade ej förmår ta in vad som skett. Individen kan upplevas samlad och lugn ellerångestfylld och orolig och uttrycker ofta en upplevelse av overklighet.
Sedan följer reaktionsfasen som varar från några veckor och upp till ett år. Det är då som individen konfronteras med det som inträffade och ej längre förmår hålla känslorna tillbaka. Ledsenhet men också vrede är vanligt. Successivt inträder bearbetningsfasen där individen som namnet anger bearbetar traumat genom att repetera vad som skett och sakta knyta ihop känsla och intellekt. Detta sker ofta genom samtal men också i skrift eller med andra uttryckssätt. Vid ett kraftigt trauma kan bearbetningen fortgå i flera år men den totala upptagenheten av traumat klingar sakta av.
Så småningom inträder nyorienteringsfasen som fortsätter livet ut där erfarenheten integreras som en del av livshistorian, och finns där som ett själsligt ärr utan att i så stor utsträckning påverka vardagen i negativ riktning. En krisprocess är om än plågsam inte ett sjukdomstillstånd utan individens normala reaktion på onormala omständigheter.
Om du tycker att jag har fel och bara svamlar om att det skulle vara ett trauma för dig så kan det vara så men det låter som att funderingarna har tagit hårt på dig. Det var något av ett trauma för mig också, jag var ganska ledsen över att inse att mina föräldrar ska dö och jag kommer behöva begrava dem, jag som är äldst av 4 syskon förmodligen skulle dö ifrån mina syskon och att de skulle behöva begrava och sörja mig mm.
I alla fall, det jag ville komma till i slutänden är att JA, livet är meningslöst rent objektivt. MEN, för mig är meningen med livet att göra det bästa av det. Att ha så roligt och få ut så mycket man bara kan (på laglig väg självklart). Och för mig räcker det, livets mening behöver inte vara större än så. Jag vill ha ett liv som jag är nöjd med när jag är gammal och tänker tillbaka. Jag vill inte ångra att jag inte gjorde saker. Jag försöker att genomföra planer och utmana mig själv för att varje dag inte ska vara likadan. Jag tror att för min del skulle det vara vad jag ångrar mest när jag blir gammal; om varje dag har varit väldigt enformig så att mitt liv mest har bestått av tristess och att jag väntat på att dagarna ska gå. Och inte insett att det är mitt liv som passerar medan jag väntar på roligare tider.
Du får gärna inboxa om du vill diskutera mer/skriva av dig.
