Gravid, men har svårt att glädjas

Jag tror att det du känner är fullt normalt. Har man varit med om så många mf, så är det inte alls konstigt. Har ni gjort mf-utredning? Det låter som lite väl många mf, för att gå obemärkt förbi för sjukvården.

Vi fick mf i v 6 vid vår första graviditet (ivf). När vi nu lyckades igen i juni, så fanns givetvis oron där hela tiden. Den finns fortfarande där, trots att vi nu kommit till v 23. Den är dock betydligt mindre nu än i början. Det hjälpte ju inte heller när jag fick blödningar, som jag hade i två veckor (v 6-8) innan de försvann igen. Vi gjorde tidigt ul i v 8, men det lugnade oss bara några dagar. Allt eftersom tiden går, så tar ändå glädjen över och oron ligger lite i bakhuvudet och gnager istället. Man är ju väldigt medveten om ALLT som kan gå fel ända fram till man ligger där med bebisen på bröstet. Men vi tar en dag i taget, och är överlyckliga för varje dag som går utan besvär och konstigheter. När man kämpat så för en graviditet tar man inget för givet.

Stort lycka till! 

Hur har det gått?
Själv känner jag på mig att ett missfall håller på och sker. Hade testdag idag, efter ET 14/10, men tjuvtestade tyvärr i fredags, två dagar innan td. Igår, lördag, började jag känna sammandragningar vid lunchtid och vid middagstid fick jag pytteliten blödning, som hållt i sig, dock bara pyttelite. Tror inte jag hade ont i natt, för jag har iaf sovit. Men nu på morgonen började sammandragningarna igen. Känns så jobbigt när man inte vet. Självklart lever hoppet kvar, men det börjar utraderas. Nu känns det verkligen som jag har ett missfall på g.

Vad är det för skillnad på sammandragningar och molvärk?