Hur hantera frustration över att far/morföräldrar inte bryr sig?

Sonens far och morföräldrar är likadana. Dom BRYR sig säkert men det är inte så intressant att träffas. Nu är min son äldre också så att han skulle verkligen tycka det är roligt med en farmor i vardagen. Jag tycker det är skittråkigt men å andra sidan är det ju JAG och mannen som skaffade barn- inte dom. Så visst, klart jag förstår det men det måste ju vara kanonkul med barnbarn? Till saken hör att mannens föräldrar är fortfarande mycket unga (dom är ju inte direkt gamla på min sida heller) och vi skaffade också barn unga. Dom har både tid, ork och pengar men saknar intresse. Vi frågade dom för ett par mån sen om dom skulle vilja ta en eftermiddag i månaden var med att hämta sonen, gå på en promenad och fixa mellis (dvs en gång varannan vecka med dom var) men svaret var flytande och vi väntar fortfarande på svar.

Har inget tips att ge men jag vill säga att du inte är ensam :)

skånegås skrev 2011-10-10 14:55:22 följande:

Våra föräldrar träffar inte heller sina barnbarn ofta. Den som verkligen uppskattar att träffa dem och ALLTID vill träffa dem är MIN mormor 83 år med svårigheter att gå, höra och se.... De andra hör av sig i telefon kanske 1 gång i månaden (utom min mamma periodvis...) När vi ses är det vi som åker dit om inte något av barnen fyller år. Barnvakt får vi fråga om. BArnen är 9, 7, 5 år och en på 6 mån... Tycker också det är lite konstigt då det var en så stor grej för dem att få barnbarn, lät det som... och som de beklagade sig när vi bodde längre bort under ett halvår..

Min pappa ställer upp som barnvakt om han kan och har lust. Är det viktigt för oss kan han omprioritera sin dag. Min mamma ställer upp som barnvakt helt på sina kriterier och makens föräldrar gör det lite då och då, men aldrig att de erbjuder sig (utom när bebis skulle födas).

Har också tyckt det varit tråkigt i perioder när man hör och ser andra som tar hand om barnen varje lov, en vecka på sommaren och hämtar på dagis/fritids, men har insett att det bästa är att inse att man får klara sig själv. Nu räknar jag aldrig med att få hjälp eller så och det känns faktiskt bättre.

Händer det någon gång får man se det som bonus.

Så du är inte ensam och det finns MÅNGA fler.

Min mormor är också galet förtjust i sonen och vill träffa honom hela tiden. Hon älskar honom på riktigt och säger hela tiden att han är som balsam i själen varje g¨ng hon får se honom och att det är den finaste ungen i världshistorien. Hon skickar brev till honom och hemma hos sig har hon en liten "avdelning" med blöjor, barnmat, nappflaska, zinksalva, våtservetter, lite leksaker och gosedjur. När jag påpekar för henne att jag alltid har med mig sånt och att hon inte behöver tänka på det så svarar hon "nonsens, jag tycker det är kul! och sen vet man aldrig vad som händer, tänk om ni måste stanna här av nån anledning, det kanske blir storm!" Tänk bara om generationen under hade tänkt samma sak...

Hur hantera frustration över att far/morföräldrar inte bryr sig?

INNEHÅLL