Mina pojkar föddes den 11 april i år. Jag födde dem i vecka 37+1, vaginalt. De satte igång mig med dropp och hål på första bebisens hinna eftersom det visade sig att jag hade fått havandeskapsförgiftning och den sista månaden av graviditeten hade jag hepatos och karpaltunnelsyndrom. Inte roligt.
Men i vilket fall. De satte igång mig, jag var då redan 3 cm öppen och hade sammandragningar (vilket jag hade haft sen vecka 25 ungefär så det var inget nytt för mig, de gjorde inte ont heller) när de startade igångsättningen. Jag sattes igång vid två, men först vid halv sju, när jag var 5 cm öppen, började det göra ont. Barnen föddes sen runt halv tio på kvällen så min smärta varade som tur var inte särskilt länge. Knappt tre timmar. Lustgas använde jag för att lugna mig.
Joel, han som föddes sist, hade lite svårt med andningen, men inget farligt. Han fick ligga fyra timmar på neonatal. Därefter har jag fått åka in till barnakuten med honom när han var ett par veckor gammal, Då också pga andningen.
Jag låg på BB i fem dagar, sen bad jag om att få åka hem. Amningen funkade superbra, om det inte hade varit för att personalen gav pojkarna ersättning utan att fråga mig. De påstod att barnen riskerade att bli "undernärda" annars. Jag hade väldigt mycket mjölk och barnen vägde 2600 gram var ungefär. På grund av att de vande sig vid ersättningen redan från början blev det slut på amningen redan när de var fyra månader. Jag hade velat amma i ett år. Förutom det så fungerar allt som det ska, jag är ensamstående med pojkarna som nu är sju månader och det flyter på.
Min blogg: http://round-and-round.bloggplatsen.se/
Ett tips om du är ensam med barnen är att träna stenhårt på dubbelamnignen. Det är värt allt! Om du inte ammar så kan du sätta ena bebisen i en babysitter och stödja flaskan mot en handduk och sen mata den andra. Det gjorde jag alltid när det var som värst.