Hur tänker ni kring IVF och adoption?

Alltså ursäkta mig men är det ingen här ovan som förstår att ni mentalt måste ha släppt tankarna på ett biologiskt barn för att överhuvudtaget vara lämpliga som adoptivföräldrar? Pengar och väntetid är oväsentligt i denna frågan tycker jag. Att inse att det inte blir några biologiska barn kräver mognad och ibland även en sorgeperiod. Personligen hoppade vi över IVF och gick på adoption direkt. Men vi väntade ett år efter föräldrautbildningen innan vi sökte för utredning för att smälta alla tankar och mentalt vara helt inställda på adoption och inget annat.
Om ni fortfarande hoppas på IVF och samtidigt står i adoptionskö känns det inte som om ni egentligen vill adoptera utan ser det som en back up-plan. Ett adoptivbarn är värt mer engagemang än så. Eller? 

Ciann, nej jag skriver INTE att adoption är ett andrahandsalternativ. Som jag skrev är det för EN DEL människor en sorg att inse att det inte blir några biologiska barn. För min personliga del var det så under den tid vi aktivt försökte bli gravida på naturlig väg. När vi insåg att det inte funkade struntade vi både i att utreda saken och att göra IVF - för oss var adoption ett förstahandsalternativ och vi valde faktiskt att skydda oss från en ev. graviditet medan vi stod i adoptionskön. Så var det med det. 

Jag kan köpa att man ställer sig i kö i Sverige - för de länder som har lång väntetid i Sverige. Tycker bara att många verkar se adoption som just ett andrahandsval och en backup vilket jag tycker är helt galet. 

Och Ethi, nej jag tror inte det är så lyckat att fortfarande gå och längta efter ett biologiskt barn om man ska adoptera. 

Men alla gör som de vill (nästan) och jag tror att det var nyttigt att den här diskussionen kom upp.

Lycka till med familjeplanerna, alla 

 

Men då gör ju du skillnad på barn och barn, och inte bara sätten att få dem på?