Gravid och nedstämd/deprimerad.. Någon mer?

Jag tror att du är helt normal och tyvärr är det så att även om man är förberedd så blir graviditeten som den vill ändå  

Det är så långt kvar - inte behöver du redan nu lyckas vara duktig mamma osv.

Att få barn betyder ju att livet blir förändrat men man styr inte över det som förändras. Det kan ge både sorg, panik, förväntan, glädje, kris, utveckling, personlig mognad. 

Se till att inte överanstränga dig, ha koll på järnvärden. ät grönsaker till varje mål, gå promenader. Mer kan du inte göra.

Hoppas att mitt svar får dig att känna att allt nog flyter på normalt. 

Puffar upp den här tråden lite då jag verkligen behöver någon att få diskutera med..

Jag blev väldigt deprimerad med första barnet. I v20 blev jag till slut sjukskriven på heltid resten av grav.

Jag fick göra ett självtest hos läkaren som påvisade depression och för att in i det längsta slippa medicinera sjukskrev han mig.

Jag grät hela tiden, ingenting kändes värdefullt. Trots att jag innerst inne visste att jag borde vara jättelycklig. Depressionen satt i ca 3månader efter förlossningen men sedan dess har jag mått jättebra.

Enligt läkaren klarade jag helt enkelt inte av hormonerna och nu när jag är gravid igen håller de lite extra koll på mig.

TAck! Än har det inte satt igång... Håller tummarna för att det blir bättre denna gång. är också i v. 13 nu.

Jag höll mig undan. Hade gråten i halsen hela tiden så om någon frågade hur jag mådde kunde jag inte hålla igen.

Jag har inga foton på mig själv under den här tiden för jag kände mig inte tillfreds med mig själv som gravid. När jag blev sjukskriven blev det mycket bättre men hade blvit tvungen att jobba hade det nog förvärrat saken.

När när jag hade fött så fick jag väl den klassiska förlossningsdepressionen. Jag tog hand om min son, bra till och med, men var inte överdrivet engagerad och lämnade honom gärna till sin pappa, farmor och morfar.

Det lättade mer och mer för varje dag men var helt borta när sonen var runt 3 månader!

börjar oxå fundera på depression...mår skit rent ut sagt! ledsen, tom, trött, tjurig, sömnsvårigheter osv..

med min son mådde jag tvärtom..helt brutalt bra trots havandeskapsförgiftning o många andra orosmoment..

sen tror jag ju iofs att mycket har o göra med att jag nu fått en adhd diagnos o inte kan äta medicinen under graviditeten..min vardag är som ett litet kaos o jag får inte ordning på nåt!

men jag är ledsen o känner skam o skuld över att jag inte är överlycklig över denna efterlängtade graviditet..

orkar inte nånting..vill bara sitta i soffan o dricka te o inte pratsa med nån typ..

är i v 11 nu..
         

Det går nog inte att förklara varför mer än att det är hormonellt! Det är jättebra om ni redan nu börjar gå och prata med någon. Det och sjukskrivning är nog det enda son hjälper. Försök att inte klandra er själva. Det är utanför er kontroll. Ni kommer att glädjas åt barnet tids nog.

Ja, det där beror nog väldigt mycket på vad man jobbar med också och det känner du absolut bäst själv. Börja med att gå till psykologen och vräk ur dig alla förbjudna tankar. En eventuell sjukskrivning kan du fundera på senare. Som sagt, för vissa är det nog bättre att komma iväg och tänka på annat.

Jag är ny på familjeliv, vet att tråden är gammal men tänkte bara skriva lite om min situation så att någon kanske kan ha varit i samma situation. Jag är gravid i v21 nu(första barnet),från början så har det varit extremt jobbigt och svårt med illamåendet och tröttheten så att jag är fortfarande sjukskriven(nästan 3 månader). Efter att det fysiska blivit lite bättre runt v12 så började det psykiska besvärligheten. Fick träffa en psykiatriker på gynakuten och då fick jag diagnosen?djup depression och panik/ångestsyndrom?. Förstår inte när detta hände och värför! Jag har aldrig varit deprimerad under mitt liv och barnet är förväntad, jag och min man har det jättebra och är mycket redo för barn..

Jag är ledsen hela tiden, kan inte bli glad över något, inte ens min bebis (har ingen anknytning alls till den). Jag träffar en psykolog och arbetar med KBT, äter ingen medicin då jag inte vill

Undrar om någon har varit med i samma situation? Hur gick det för er? När tog det slut? Fortsatte det efter förlossningen? Jag är mycket orolig, rädd, stressad och trött.. jag saknar mitt liv och mig skälv då jag känner att jag blev nån annan och vill bara att allt ska ta slut ????

Ursäkta långa inlägget och hoppas att jag får lite hopp av era upplevelser. Tack!