Barnfria mostrar/fastrar/morbröder m.m

Åh, känner så väl igen mig!!
Jag är moster till fyra små kids, det är helt underbart att veta att de har en extra deltidsförälder som alltid har tid för dem. De är prio 1 i mitt liv och jag har inga egna barn som är i vägen så de kan alltid komma till mig. Jag är mer tillgänglig än deras egna föräldrar, som har en massa syskon som också ska ha uppmärksamhet.

Jag är dessutom gudmor (visserligen till ett av syskonbarnen så det kanske inte räknas ) och snart ska en nära vän ha barn så jag blir "tant".

Mina vänner säger att de märker hur viktiga barnen är för mig, alla mina vänner vet vem N är osv. Vissa kan inte förstå, eftersom barnen inte är "mina". Men jag VILL INTE ha några egna heltidsbarn!!!

Jag får det bästa av två världar, och det är helt perfekt!  

Ingen av mina syskon har barn än, men jag har svårt att tro att din beskrivning passar in på mig. Jag gillar inte barn alls och tycker det bara är jobbigt då någon kompis/bekant tar med sitt barn då vi ska ses. Jag skulle aldrig ha ett barn hemma hos mig som var så liten att det riskerade att riva ner böckerna i bokhyllan eller liknande för skoj skull. Skulle jag ha ett barn hemma utan förälder så ska det vara något mycket speciellt, typ att mitt syskon fått akut blindtarmsinflammation och måste till sjukhuset eller dylikt.

Jag älskar min faster (som är barnfri) Det var helt underbart att åka till henne (och kommer alltid vara) Hon är en förebild för mig för hon är så fri och positiv, till skillnad från pappa som verkar väldigt nedtyngd och har Många barn med ett stort åldersspann. Hon betydde så mycket för mig, hon var både rolig, trygg, inspirerande och spännande. Det verkade spännande att vara singel och barnfri som vuxen tyckte jag. Hon var aldrig tråkig, trött och tjatig som mammor var.

Jag har ännu inga barn och det är inte en prio för mig att bilda familj. Hoppas att få vara den där roliga mostern för min systers framtida barn (som planerar familj med sin fästman)

Märtas farbror har inga egna barn och han och hans sambo har inte heller några planer på att skaffa några. Däremot är de underbara vuxna förebilder och vänner till alla sina syskonbarn. Det finns inga som jag hellre skulle lämna min dotter till om vi behöver barnvakt. Gud vad jag är tacksam mot dem .

Jag blir lite fundersam när utgångspunkten i tråden är att det är i relation till andras barn som barnfria får en speciell roll. Då är det ju fortfarande i relation till barn som den vuxnes roll först blir giltig, inte alls i andra relationer. För mig är det viktigt att se barn som människor (med särskilda behov), men inte som människor med mer värde. Inte heller är relationer till barn mer speciella än relationer till vuxna. 

Så som vuxen med syskon som har barn har jag valt en låg profil. Jag ser ingen anledning att vara speciell för mina syskonbarn på annat sätt än jag är speciell för alla andra människor som jag har god relation med. Alla med sina särskilda behov och egenskaper, som självfallet förändras över tid.

Min faster har inga barn och när jag var liten tyckte jag jättemycket om att vara med henne, och hon såg nog mig lite som det barn hon aldrig fick. 

Jag kan dock inte bli faster eller moster eftersom jag inte har några syskon, men jag tycker faktiskt att det bara är skönt att slippa 

Mina syskonbarn betyder massor för mig även om jag själv väljer att inte skaffa några p.g.a. eget ointresse. Jag behöver inte ha några egna barn i mitt liv. Men självklart uppskattar jag varenda stund med syskonbarnen då de är hur mysiga som helst (och det är ibland lite kul att få vara nostalgisk och leka med saker man gjorde som liten, haha).

Mitt mål är ju att vara den där öppna mostern alla kan komma till om de behöver "ledigt" från sina egna föräldrar och dess krav m.m.

Bor numera i min nästan-brors källarvåning och ingår i hans hushåll mestadels (för tillfället, eller så). De fyra underbara barnen hotar bosätta sig hos mig..... 

Precis som DeLo så vill jag vara den (faster, då) som ungarna kan komma till när de behöver ett brejk från föräldrarna.

Jag måste berätta en jättegullig sak!

Jag har en helt underbar systerdotter som är 5 år gammal. Jag har fått vara med henne sen hon var spädbarn, nattat henne, tagit hand om henne, varit en extra hand. Hon är världens bästa minimänniska. Vi umgås ofta och har så jävla roligt tillsammans. 

I alla fall, en gång när vi sitter och pratar låter konversationen någonting såhär:

Hon: När jag blir stor ska jag bli som dig moster och inte ha några barn
Jag: Men jag vill ju ha barn.

Hon kollar chockat på mig med stora förvånade ögon. Hon ser helt förtvivlad ut och säger sen:

Neej! Du ska inte skaffa några barn, du ska alltid vara min moster! Världens bästa moster! Då får inte ha egna barn.

Hon hade verkligen SUPERSVÅRT att ens tänka sig att jag skulle skaffa barn.