Vad är ok?
Jag och mina barns pappa separerade för ett år sedan. Vi är överens om separationen och vi är överens om uppdelningen med barnen mm. Jag har ensam vårdnad efter att pappan själv skrivit över den på mig.
Det enda problemet är att han är psykiska diagnoser, vilket var anledningen till vårt uppbrott, och han har inte alls samma förståelse för relationer, känslor mm
Detta gör att han inte ser farligheter i saker han gör/inte gör med barnen.
Jag har pratat med honom om dessa saker, både nu och när vi bodde tillsammans men han tycker bara jag är fånig. Han har tidigare fått mig att tro att jag bara inbillar mig, att jag är hönsig mm men nu börjar jag se klarare på allt och inser nu att det är HAN som gör fel...men visst finns fortfarande ett visst tvivel, dessutom vet jag inte om jag kan eller borde göra nåt av det.
Vad ska jag/ska jag inte göra åt detta?
- han lämnar barnen i bilen (sovandes ofta men ibland även vakna) när han går in och handlar. Det är inte så att han storhandlar men han har heller ingen brådska så det har hänt att han varit borta 30-40 minuter med dem i bilen på en stor parkering...
- han väntar oftast mellan 3-4, ibland 5 timmar, med att ge dem frukost. Ibland får de frukost efter 2 timmar, men det är mer ovanligt...
- han kan ibland ge dem mat 1-2 ggr/dag bara
- han kan lämna dem ensamma i huset i 20-30 minuter för att åka iväg och göra nåt (har fått honom till att iaf messa mig som bor flera mil bort så jag vet när han åker iväg och kommer hem medan barnen är ensamma)
mm mm
Undrar dessutom hur barn uppfattar tryggheten om de t ex skulle vakna upp när de sitter där i bilen eller när pappa inte är hemma om de vaknar när han åkt i väg en sväng??
Mitt stora barn är jätterädd för att jag ska gå någonstans utan h*n...så därför känns det som en katastrof om h*n skulle vakna när pappa var borta.
Hur bör jag göra med detta? är detta ens ok, eller överdriver jag bara?
Jag har försökt prata med honom men han tycker bara jag är fånig. Han har dem ett par gånger i veckan som det ser ut nu...
