Ett Klarasyskon kanske?

Hej! Vi förlorade vår Klara vid förlossningen 2004 (IVF-gravid-urakut snitt-syrebrist överburen moderkakan gammal och HF) och har sedan fått två pojkar, en adopterad 2007 och en från magen 2008 (spontant gravid). Men det har inte varit lätt för mig att bli gravid. 10 års barnlöshet innan vi fick vårt levande barn och många IVF. När jag väntade lillkillen 2008 hade jag föreliggande moderkaka och fick akutsnitt pga av blödningar. Nu är jag 42 och har överraskande blivit gravid igen efter 3 år utan preventivmedel. Men jag bara väntar -vilka komplikationer skall komma denna gången -något nytt eller alltihop på en gång? Har förlorat IVFtvillingar med MA pga av GBS i vecka 11 tidigare också (2005). Risken för förebyggande moderkaka är stor att få igen, tror jag. Och det är som att gå med en tidsinställd bomb, man vet aldrig när man börjar blöda -om det är sent i graviditeten. Men det är det jag få ta om jag vill ha chansen till ett syskon till. Men nu är jag bara i vecka 8+3 så mycket kan hända. Har haft lite småblödningar men det känns ändå som att det nog inte var någon fara med just det. Men jag vill så gärna att detta ska gå vägen. Ska på ett första besök till SPECmvc nu och kan inte koncentrera mig på att jobba. Hoppas på att få se ett hjärta slå -något jag aldrig trodde mig få vara med om igen. Klara är alltid med mig, men sorgen har varit rätt vilande ett tag nu. Jag har inte tänkt så mycket på vår 8-åriga Klara på slutet, men nu kan jag inte låta bli att plocka fram förlossningsjournalen för att visa den nya läkaren och annat och då känns det jobbigt -det kommer tillbaka. Men jag ska försöka koncentrera mig på jobbet ska doktorera i höst (hur det nu blir med det om jag får barn då?) Klaramor

Det var tydligen för bra för att vara sant. Fick missfall i veckan. Jag var i vecka 9-10, men fostret hade stannat i växten i vecka 7 och hjärtat som slog för en vecka sedan syntes inte i måndags när jag åkte in för blödningar. Nu har nog det mesta kommit ut, är matt och trött, men orkar inte tänkt så mycket. Kanske hade jag trots allt inte trott så mycket på att det skulle gå hela vägen? Men några underbara hoppfulla dagar i april fick jag i alla fall -alltid något. Vet inte om jag vågar tro eller hoppas på någon ny graviditet nu. Eftersom det tog oss tre år att detta skulle hände nu känns det itne troligt. Men vi skyddar oss nog inte heller så det är ju inte omöjligt. Men två månader får vi vänta i alla fall. Det kommer inte bli någon "bebisverkstad" i alla fall. Även om drömmen vore ett barn till känns det inte som realistiskt att hoppas på. Men det känns ju inte som om behovet att skydda sig finns heller när drömmen ändå finns och vi på totalt 15 års tid bara fått till 3 spontana graviditeter, varav ett blev ett barn + 8 misslyckade IVFer (+ett barn som dog efter förlossningen i v 42 och en tvillinggraviditet som slutade i vecka 11). Jag vet att om jag blir gravid igen blir det en jättejobbig psykisk berg-och dal-bana. Speciellt om jag får blödningar under tiden. De senaste dagarnas blödningar innna missfallet var konstaterat var så påfrestande att det nästan blev en lättnad att få konstaterat att hjärtat inte slog. Jag har i alla fall två fina pojkar hemma, en från magen och en från Afrika. Men jag ångrar lite att vi hoppade av adoptionskön förra året. Vi tyckte att vi ansträngt oss mycket nog för att få barn och att vi började bli för gamla. Barnlängtan är dock inte så rationell som mina tankar vid det beslutet var. Får fokusera på jobbet ett tag nu.

Ett Klarasyskon kanske?

INNEHÅLL