Otrygg anknytning - nu själv förälder
Hej!
Jag tänkte bara skicka ut en liten fråga i cyberrymden för att undersöka om det finns fler "som jag". 
Jag är i behov av att få prata av mig / eller ännu hellre kanske rent av få veta att jag inte är helt ensam...
Jag blev för några månader sedan mamma till en underbar liten bebis. Härligt! Men jag hade inte räknat med att mitt bagage skulle komma i kapp mig.
Jag har vuxit upp med en mor som har haft problem med depressioner och som är väldigt otrygg av helt godtagbara skäl. Jag är inte arg på henne för det. Hon hade det oerhört tufft som liten och det satte djupa spår i henne. Min far har varit frånvarande. Konsekvensen blev att jag fick en otrygg anknytning - ambivalent. Och jag har dragits med tillitsproblem och depressioner/ångest en stor del av mitt liv.
Men när jag blev tillräckligt stor för att förstå att jag hade problem sökte jag hjälp i terapi. Det har fungerat bra så tillvida att jag numera kan ha nära och givande relationer och hanterar min ångest. Jag mådde innan jag blev mamma bättre än någon gång tidigare.
Jag har utvecklat en fungerande relation till min familj. Vi ses ganska ofta, men jag vet att jag inte kan anförtro mig åt dem eftersom de inte klarar av det. (Mamma har sagt att hon inte vill veta.) Det är okej för mig. Jag har andra i mitt liv som jag ser som min familj och som finns där för mig.
MEN - nu när jag har fått barn har problemen kommit tillbaka. Jag har nämligen jättesvårt för att anförtro min bebis till mormor. Jag kan ju inte prata med henne om hur jag känner det eller mår, eftersom det helt enkelt bara inte går (försökte en gång och fick till svar att jag inte får vara ledsen eftersom bebisen mår dåligt av det). Hon är nu sårad över att jag inte kan med att låta henne vara barnvakt eller ens vara ensam med bebisen. Och jag skäms verkligen över att jag känner så här!
Dessutom har min egen sorg över de bristfälliga banden i familjen blossat upp igen.
Så nu skickar jag ut en liten fråga här på forumet. Finns det någon som känner igen sig? Finns det fler än jag som har vuxit upp i dysfunktionella familjer, rätat upp livet på egen hand - men som fångas in i det svåra igen när de egna barnen kommer? Hur har ni hanterat det?
(Kan också säga att jag över huvudtaget får jobba hårt med att anförtro bebisen till andra personer - har med mina tillitsproblem att göra tror jag. Men bebisens pappa har mitt fulla förtroende och även de nära vänner som jag själv litar på.)
hänger på här för att se om det skrivs något intressant då detta är något jag funderar mycket på...har du själv hittat någon strategi som fungerar så får du gärna dela med dig!
Fast det var inte allvarligt menat som lösning.
Det är så känsligt för mig bara, det kändes så hemskt att träffas av insikten hur ens föräldrar "egentligen var" när man var liten, när man själv fick barn. Jag har varit så arg över hur jag, och mina syskon, blev behandlade (och blir...). Vilken onödigt jobbigt barndom jag fick bara för att pappa stoppade huvudet i sanden och mamma visste inte bättre (eller nåt).