Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Precis, vad jag (och bekanta misstänker...) hur vanligt är det telefoner o hemliga konton fulla med sexkontakter...? Tror inte alla pappor har det i a f. 

Kom igen...help your self (suck). 

Så är det, och vännen vi känner så lika family first(!) - jag ville så mycket att jag till slut "offrade"  min egen person och mitt eget välbefinnande och hälsa(?) bara genom att jag så gärna ville.... men it takes to to tango...(!)

Stora kramen till dig!
/TS 

Jag har upptäckt att man misstar sig om man tror att det är en kvick mental process att separera. En sorgeprocess tar tid och det är ju en typ av sorg att ta farväl av de bitar som var ok eller rentav bra. Om allt varit ett rent helvete så hade man givetvis bara pustat ut och klippt allt man bara kunde. Jag tror alla har det svårt i en brytning. Det som hjälper är att minnas de känslor som man kände när man tog steget och att det var en lång väg till att göra det fyllt av ansträngning och kraft. Vill inte heller ha kontakt, för då manipulerar han och spelar de kort han vet fungerar på mig.

Sån tur är är jag fortfarande så chockad och känner sådan avsmak för vad han varit kapabel till, att det mesta av känslorna har dött och jag agerar ganska fyrkantigt. Jag kan dock känna en viss liten del empati ibland för att han är så föraktad för sina handlingar, bland dem som vet om lite om det. 

Ofta känner jag sorg över hur någons val att agera och en massa dåligt omdöme runt om det - ödelade en familjesammanhållning - eller i a f chanserna att reparera.

Ja, det är ju just det som är svårt. Jag tror egentligen stora delar av trådens "ryggrad" handlar om att stanna för att man har barn (vet att det finns de här som inte har barn och av andra anledningar stannar, helt ok). VI har inte skilt oss men bor som om vi vore separerade och ännu finns inga fasta (synliga) relationer vid sidan av vår.

Det som känns som en styrka är att ha "markerat" och lyssnat av effekterna av detta. En positiv effekt är att mannen som inte bor här nu - har börjat visa att han vaknat upp lite i sin värld som nu är utan "fru Självklar-ta-för-given". Kanske är det fler än han som behövde få "mattan bortriven under fötterna", eller i alla fall få det lite "svajigt" - som en liten påminnelse om att ingen relation är så trygg att den tål vad som helst?

Kram/TS 

Där ser man, vare sig det gäller separation eller inte - är det nog inte fel att byta lite roller och möblera om lite ibland. Det vi håller på med nu - en "gråzonsseparation" eller vad man ska kalla det kommer väl inte helt omöjligt att mynna ut i en skilsmässa - men det känns inte lika skrämmande längre nu när jag känt efter. Är nog en person som måste "landa" hela tiden. Och det finns ingen anledning att stressa på beslut så länge alla är överens om att det får vara lite "hängande". Men jag förstår absolut att det ibland inte finns betänketid på det här sättet - att det finns relationer där det t ex redan finns en "ny" partner redo att hoppa in på sin pusselbitsplats och att man då måste köra hela racet fullt ut.

Kram till alla kämpar i detta oroliga träsk av opålitlighet och gud vet vad...

/TS

Ja, vi vill nog båda se och känna hur det känns utan att röra om i allt praktiskt helt och hållet. På något märkligt sätt funkar det utan så mycket friktion. Vi har lite uppdelningar, ses ej som par, är bara artiga så gott det går för friden skull men har friheten som efter en separation. Jag mår bäst när jag är ensam eller med barnen, en känsla jag aldrig trodde jag skulle få känna, men den har inte kommit på en gång utan gradvis, men jag får professionell hjälp i detta också - jag och terapeuten vrider och vänder på olika funderingar tillsammans.

 

Tack för rådet, ja - det är verkligen svårt att veta hur ett ex reagerar i olika framtida situationer. Jag tänker förstås främst på om man nu skulle träfta någon som man faktiskt tycker så mycket om att man skulle vilja leva med denne och börja bygga nytt. Blir det ett svartsjukeutbrott då...?! En bekant var med om det - allt var frid och fröjd så länge hon inte hade någon annan. Jag tror faktiskt inte ens han vet själv hur han skulle reagera. När allt blir definitivt och oåterkalleligt - då kan de mest överraskande instinkter och känslor vakna till liv hos människan ...tror jag.

Det är väl därför vi har det lite "gråzon" nu - ingen vågar riktigt kapa ordentligt med uppkavlade ärmar liksom...
/TS   

Jag var inte snäll igår, riktigt förbannad. Det kom över mig när jag vaknade. Kände mig som ett barn som inte alls ville samarbeta med mitt ex - därför att han varit sådan som han varit och gjort som han gjort  - bara rymma (moget:). Men vem började ...?

Så det viktiga läkningen (det är väl det vi håller på med fortfarande...=) ?

Jag "attackerade" exet (verbalt), bara för att avreagera mig (vi var ensamma - skönt), och bokade upp en kväll ute med en vän (bra drag), gott vin. I dag känns det bättre. Ny kraft - det går i vågor, men när det är jobbigt återkallar jag det som fick mig att besluta mig och så försöker jag släppa taget, det går bättre och bättre.

Kram och ta hand om er!
/TS 
   

     

Åh kära du, stor kram från någon som förstår - det är vad du behöver - och kanske helst en trygg snäll man (mer TS själv:) . Din partner är egentligen inte värd att ens röra vid dina bröst, efter vad han ställt till med och sårat dig.

Hade han velat börja om på nytt skulle han ha varit rakryggad och brutit å ett ärligt sätt - och SEDAN suttit med sina tutt-sms. Hur många är de...? Spontant - hur känner du orkar du vara kvar och kämpa - eller vill du läka ensam och börja om...?

Kram kram - jag är säker på att du är vacker nerifrån och upp. Även en toppmodell sitter i tysthet och jämför sig och hoppas kunna vara lite mer välformad här eller där -  än någon annan. Det är bara jobbigt ... 

Du skulle ju behöva känna lugn och ro i allt som ändå är så tröttsamt (men mysigt  - visst ...) i att ha en baby, han måste ju ha haft någon rejäl livskris när han gör så i ett så känsligt skede som att få barn. Nu blir jag upprörd...(!!!)
Trött jag blir på alla ansvarslösa människor...! Big babies ... eller? Du är en fantastisk person som försöker finna kraft i de oroliga svallvågor som alltid kommer från en "affär".  Visar han att han verkligen vill försöka reparera eller springer han runt och velar och ställer till ännu mer oreda genom att inte klara av att vara en klippa.

Stor kram och (!).... jag förstår att du inte ger dig av eller "sätter ner foten" hur som helst, att ha ansvar för ett litet barn sätter igång en massa "trygghetsmekanismer" hos oss. Man måste tänka klokt. Det är tufft att vara ensam med en liten också som behöver mycket uppmärksamhet.