Abort / eller ska jag behålla barnet?????

Nu ligger ditt inlägg under "adoption", vilket jag gissar inte är rätt forum. 
Jag skulle råda till att behålla barnet. 

Lite ny här inne har ej vänt mig med inställningarna ups tack för ditt råd :)

Hur gamla är ni? Har ni varit tillsammans länge?

Jag gick till en kurator när min lillasyster dog och till en annan när jag fick veta att jag och min sambo inte kunde få barn. Det är viktigt att man får förtroende för den man pratar med. Personal på ungdomsmottagningen/mödravården måste vara vana att diskutera abort/icke abort. Jag rekommenderar dig att vända dig dit.

Min egen åsikt är att så länge du tvivlar det minsta på vad som är rätt för dig så behåll barnet. Jag har unga föräldrar i släkten, det är jobbigt men de ångrar ju aldrig att de fått sin prins/prinsessa. Får du inte stöd hos din kille, sök stöd någon annan stans vänner, föräldrar osv.

Hoppas verkligen det går bra och att du kommer fram till ett beslut som känns så bra som möjligt för dig.

Jag och min sambo sitter lite i samma situation ( jag är dock inte gravid) men hade jag varit det hade jag behållt barnet. Antingen blir han delaktig eller inte, jag vill inte genomgå en abort bara för att läget för tillfället är sämre än det kunnat vara. Tiderna förändras

Jag hade behållt barnet. Var gravid när jag var 21 år genom slarv. Gjorde abort. Om jag hade vetat vad svårt det skulle bli att bli med barn vid 40 år. Dvs. 20 år senare hade jag aldrig gjort abort. Nu är jag visserligen gravid men inte har det gått alls så lätt som när jag var 20 år.

Det är JAG och inte naturen som ska bestämma NÄR jag ska ha barn. Läste om en kvinna här på FL som kände sig väldigt sårad när det gick trögt med hennes egna ägg på IVF, men så tog hon en äggdonator som var 20 - 25 när hon själv var över 40 år och då fick donatorn ut 12 ägg på låg hormondos medan hon själv knappt fick några ägg på höghormondos.

Jag hade reagerat på samma sätt och blivit väldigt sårad att mina ägg inte dög, men att det gick med en mycket yngre kvinnas ägg. Även om det är väldigt bra att äggdonatorer finns.  

Ring Livlinan! livlinan.org/
De är till för att prata om såna här saker! 

Tillvaron blir ju lätt absurd.

21 år gammal och inte en tanke på att bli förälder! Skulle utbilda mig, resa etc. Hade en tillfällig förbindelse, visste inte ens om vilken tid i cykeln jag var i, personen kom inte "i" mig. BM förklarade det med att det kan ha kommit ett par droppar innan ändå och att hans spermier troligen var starka och hade bra kvalitet. Det lustiga var efter aborten hade jag ihop det en gång till med samma person och då gick en kondom sönder. Som tur är klarade jag mig då. Hade blivit tokig om jag hade fått göra abort en gång till.

20 år senare försöker vi för fullt att få barn genom att pricka ägglossningen månad efter månad. Med ägglossningstest och med alla möjliga vitaminer och tillskott. Manlig faktor är det inte, inget fel på någon av oss, vi har dessutom väntat barn en gång. Vi försökte på alla sätt och vis och jag blev besatt av att räkna dagar för att försöka klura ut när ÄL skulle inträffa. För säkerhetsskull försöka 6 dagar i sträck för att inte missa om det skulle bli tidigare eller senare. Nästan som ett tvång. Tillsist blev det IVF efter 9 månader.

Men det är ju helt absurt att det ska vara så mycket svårare att bli gravid vid 20 än vid 40. Resultatet vid IVF hade säkerligen också blivit helt annat vid 20 år. Nu är jag äntligen gravid men inte gick det så lätt som vid 21 år.     
   

Ja, som sagt det var inte jag som ställde frågan eller startade tråden. Sedan tycker jag att man kan vidga vyerna lite och inte vara för "inlåst" att man alltid måste snacka om samma ämne. Nu är jag visserligen gravid men efter alla dessa undersökningar och utredningar så har de inte lyckats hitta något fel på Någon av oss. Vi har dessutom varit gravida på naturlig väg tidigare samt att jag varit gravid ytterligare en gång. Vi har aldrig fått någon förklaring varför jag inte har lyckats bli gravid naturligt. Dock kan det ha varit min sköldkörtel som ställde till det. Sedan så försökte vi bara i 9 månader. 9 månader kan det ju ta även om man är helt normal. Det är en helt annan sak om de hittar något fel så att det är omöjligt. Men om man INTE hittar fel menar jag för att undvika missförstånd. Att ge upp efter 12 IVF behandlingar när man är 43 år och han 49 år tycker jag är en helt annan sak än att ge upp efter 3 ggr när man är ung OM man har goda chanser (som man ofta har när man är ung). Sedan beror det på biverkningarna. Jag hade en väldigt bra IVF behandling. Det enda som hände var att jag fick lite ont i huvudet när jag hade sprayat i 3 v, lättare känsla att få feber men det var allt. Under sprutperioden spände det i magen men det ska det ju göra. Det som jag var mest rädd för var äggplocket. Men efter 2 Citodon, morfin, syrgas och bedövningaspruta var jag så borta att jag inte mindes något. ET var inte obehagligt alls. MEN det beror på om man får kraftiga biverkningar. Finns de som blir så dåliga av sprayen att de inte kan fortsätta. Men att det var SÅ jobbigt som mina kusiner beskrev det upplevde inte jag. Sedan tycker jag också att det är en del som borde ge upp. Men det kan man ju INTE säga till folk. Antingen förstår de inte hur minimala chanser de har p g a hög ålder eller å förstår de men som någon sa " det är inte så enkelt" att bara acceptera detta. Men det är så sant som du säger - man ska ha realistiska förväntningar att lyckad. Att vara ung är ingen garanti. Däremot undrar jag om det beror på kliniken eller vilken läkare som kör, men till syvene och sist tror jag det är individens förutsättningar.

Hur blev det? Bestämde du dig för att behålla eller ta bort?
Jag är 19 år gammal och gravid, snart 9:e veckan så ifall jag ska göra en medicinisk abort vilket verkar lättast är det ganska bråttom. Jag och min partner har varit tillsammans och bott ihop i ungefär ett år, men vi har älskat varandra ännu längre, 

Vi var på abortmottagningen idag och gjorde ett ultraljud, men när vi fick se den lilla klumpen på skärmen så kändes allting jättejobbigt. Hur vet man ifall man är redo? 

Har inte läst alla inlägg men faktum är att det även går att adoptera bort barnet istället för att göra abort, vet inte om du tänkt på det eller om någon skrivit det tidigare i tråden. Med andra ord finns fler alternativ än abort eller ej. Om du vill veta mer om alternativet adoption ska du vända dig till socialtjänsten.