Hur ska jag agera i fråga om bonusbarnet?
Sambon har ett barn som är 2 år gammal. Vi har umgänge var 6 helg vilket nyligen har kommit igång. Mamman anmälde pappan för våldsamhet mot barnet vilket inte är sant, däremot har sambon uttryckt en rädsla för att han kanske kan bli det iom att hans egen pappa var det.
Sambon äter antideppmedicin mot ångest och har överlag svårt att ta ansvar och beslut i större frågor. Delvis pga läggning kanske men också för att han levt i ett misshandelsförhållande före mig och exet som han har barn med. Exet var inte heller speciellt snäll och barnet var inte önskat av honom då han aldrig velat ha barn. Men nu är det som det är med det, barnet är här och vi måste göra det bästa möjilga av situationen.
Mitt problem är att barnet gråter förtvivlat när vi ska lämna men aldrig när vi hämtar. Mot mig är barnet gullig och gosig tills vi träffar mamman, då 'finns' jag inte längre vilket inte bekommer mig, mamma är alltid mamma och mamman gillar mig, men är rädd för att jag ska vara bättre än hon vilket jag givetvis inte är, men nu när han gråter så förtvivlat så undrar jag om detta umgänge är det bästa.
Relationen mellan mamman och pappan kan som bäst beskrivas som vapenstillestånd. Mamman har ingen koll på ekonomin och ringer i stort sett varje månad (på 9 månader är det endast en månad hon inte har ringt) och vill ha pengar för hon har inte pengar till mat, blöjor etc etc men vi HAR inga pengar att avvara hur som helst. Här har vi allt barnet behöver utom vinterkläder och skor (inte heller sommarskor eller regnkläder)
Men mamman lägger sina pengar på helt galna saker och hon har nu fått stöd i sitt föräldraskap via soc. Jag hoppas de hjälper henne även att se att barnets behov måste gå före henens behov av saker. Hon får underhåll via försäkringskassan.
Varannan helg är i nuläget inte möjligt.
Hur ska jag agera när barnet gråter så förtvivlat? I dagsläget gör jag inget alls utan säger bara hej då med glad röst och går. Vi pratar så mycket det går med barnet om att nu ska vi åka till mamma på ett glatt sätt osv men han reagerar överhuvudtaget inte när man pratar om mamma.
Jag vill inte trampa någon på tårna, men helt ärligt så struntar jag i mamman och pappans känslor i detta, jag vill att barnet ska må bra.
