Ååå vad skönt med så många val med skolor och dagis! Jag funderar redan över hur vi ska göra trots att han bara är snart tio månader. Jag tror jag får köra hemundervisning med svenskan. Nu pratar jag bara svenska med honom, utom om vi är ute och jag vill att någon ska förstå vad jag säger.
Min grekiska är helt okej nu. I början, de första tre åren (har bott här i nio nu) kändes det verkligen helt hopplöst och som att jag hade kommit till någon slags stopgräns, men sedan lossnade allt på något vis. Lärde mig mycket på jobb (cafén) och genom att komma ihåg ord från musik (du vet, jag vill dö, jag dricker för mycket, mitt hjärta blöder, du har lämnat mig osv.) och så genom att prata med folk som inte kan engelska och bara skita i hur illa det låter.
Skrivandet är väl sådär, lär mig rätt mycket stavning genom att ha ordlistan på på mobilen, så ser man om man stavar fel när man ska välja mellan alla i:n och sånt. Be din man också att prata grekiska med dig och fråga om du inte förstår, även om det är drygt och tar längre tid.
Min man rättade mig aldrig i början, sa bara att det är okej. Jag var dessutom jätteblyg att prata grekiska med honom av någon anledning, så han är en av de sista jag bytte språk från engelska till grekiska med. Jag har fortfarande en väninna som jag pratar engelska med, känns bara skumt att byta och hennes engelska är perfekt.
Kämpa på bara!!
Jag ska föda i Sverige där jag födde lille Stavros också. Jag har inte skrivit ut mig än, vilket säkert är helt fel, men jag är så tacksam att jag slipper föda här. På vårt sjukhus finns INGENTING mot smärta, inte ens lustgas. När min väninna födde föreslog de Depon. Vilket skämt... Dessutom snittar de ju helst så att läkaren kan gå hem från jobbet i tid. De flesta jag känner till har gjort kejsarsnitt här. Så förväntas ju ett kuvert med en fin peng för snittet också...
Så begås det misstag hela tiden här. En kille fick fel blodgrupp när han behövde blod, min väninnas blindtarm sprack efter att hon hade varit dit 4 ggr för smärtor och inte fått hjälp, min väninna som födde, hennes blodgrupp hade de inte alls på sjukhuset i fall något skulle hända. Så nej tack. Tyvärr har vi inte råd att föda på privatsjukhus i Aten. Flyga nära förlossningen får man ju inte, och båten tar tolv timmar, så ska man bo någonstans och sjukhusräkningen är ju hutlöst dyr...
Den nittonde augusti sticker vi till Sverige och blir där ca tre månader. Så skönt. Min man kommer strax innan förlossningen (hoppas jag) och stannar kanske tre veckor.
Nog om mig, vad spännande att jobba som flygvärdinna! Det har jag alltid velat göra, och jag hade det länge som plan B i fall jag skulle behöva sticka härifrån. Det eller reseledare. Men nu har mina rötter slagit sig ned här, även om det tog ett tag. Jag saknar att jobba... träffa folk och känna att man "gör något".
Hur är Kreta? Jag har såna fördomar om hur turistigt det är med skyskrapehotel och svensktalande servitörer? Min mans morbror har dock flyttat till Kreta bara för att han älskar musik och jag har fått höra många mysiga historier av honom. Har lite svårt att pussla ihop det bara.
Nu ska jag gå och lägga mig. Mannen är och ser på fotboll och jag ska njuta av tystnaden för lilleman sover. Ha det bra så länge!!