Tvillingar lyssnar inte på mamma bara på varandra

Hej!
Du låter väldigt ensam med svårigheten att kommunicera med dina tvillingflickor. Sedan har du dessutom en treårig dotter också.
Det du beskriver är två flickor som har svårt att lyssna och koncentrera sig och som dessutom förmodligen befinner sig i bästa sexårstrotsåldern. Det brukar vara jobbigt med en 6-åring som inte vill, men du har två.
Eftersom de också har en lillasyster tror jag att det kan vara så att du förväntar dig lite mer av dem än de riktigt är mogna för.
Barn i den här åldern behöver mycket individuell uppmärksamhet. Ibland behöver man ta i dem när man pratar för att få dem att lyssna. Man behöver säga samma sak till var och en, annars tror de inte att det gäller dem. Svårigheten som förälder att alltid göra detta förstärks förstås när man har tvillingar. De är ju alltid jämnåriga och går igenom samma utvecklingsfas samtidigt.
Det jag tycker du ska göra är att försöka ta hjälp av någon annan vuxen kanske pappa, vid de situationer som ställer till det mest. Försök också få tillfälle att ibland göra något med bara en av dem så att de får känna sig själva och viktiga som personer och individer. Tilltala dem inte kollektivt utan använd deras namn och ta i dem på ett mjukt sätt. Försök inte överrösta dem utan prata lägre, då måste de sänka sina röster för att höra.
Prata med förskolan och se hur det fungerar där. Ni kanske kan ge varandra stöd och tips.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark 

Hej och tack för ditt svar!

Ja jag är ensam med detta vilket gör situationen svårare. Underbar pappa finns men han jobbar otroligt mycket just nu en period. Men jag har redan innan testat många av de saker du föreslagit.

Det är fullt möjligt att jag förväntar mig för mycket av dom då jag sett ibland att dom kan, dessutom är det svårt att veta vad som är för mycket begärt. Det här med påklädning är det för mycket begärt att dom ska kunna göra det själv om jag ger dom kläderna? I morse var vi trötta och sena och jag insåg att det inte skulle fungera att dom tog på sig själv (jag ville inte ha bråk) så jag tog på kläderna på en unge i taget och då blev det mindre protester och det gick snabbare. Får väl göra så hädanefter.

Överröstning är det jag gör efter att ha försökt prata lägre. Om jag pratar lägre tar dom ingen notis om att jag överhuvudtaget finns eller att jag har pratat och avbryter inte ens deras diskusion sinsemmellan eller lek.

Det här med att ha tvillingar är ju speciellt och jag har sen dom varit nyfödda agerat "rättvist" gentemot dom dvs jag tilltalar dom med deras namn, pussar jag en pussar jag den andre efter, säger jag ngt till den ena säger jag det efter till den andre men visst skulle jag önska att jag har mer tid till att umgås ensam med en i taget. Skulle gärna också önska att dom hade vars ett rum för det tror jag skulle göra mycket, vi jobbar på det. Har också försökt med att prata med förskolan men inte fått ngt direkt bra svar därifrån.

Jag känner väl att jag måste ändra attityd och bara bli (ännu) mer tålmodigare och försöka se det som att jag har tre småttingar (trillingar :) ) som behöver hjälp annars vet jag inte annars vad jag kan göra. Känns mer nu än tidigare att dom agerar "tvillinglikt" genom att bli så uppslukade av varandra att dom nästan har sin egen lilla värld, också kommer jag in och stör genom att försöka få dom till att följa med oss i vår värld. Där den ena tvillingen slutar tar den andre vid. Oftast är dom så snabba att dom inte hinner höra svaren på alla dessa frågor dom ställer.

Det här med att lägga sig har jag också testat att göra annorlunda bara för att se vad som händer. Vanligtvis står jag i dörren (och hyssjar då och då) tills dom somnat för annars pratar dom hela natten. Skulle en tjej visa sig trött pratar den andre på tills hon piggnar till. Testade på nyår då vi var hemma hos vänner att dom fick gå och lägga sig om dom blev trötta. Vid halv två då vi väntade på hemfärd av en försenad taxi sov alla andras barn (och några föräldrar) men inte tjejerna. Dom somnade när vi kommit hem. Så där får jag fortsätta stå i dörröppningen.

Har såklart också pratat med tjejerna, förklarat konsekvenser av sitt agerande men dom verkade förstå för stunden bara så det var dom nog inte mogna för. Men jag förväntade mig inget annat även om jag kan önska. :)
Att jag skulle få stöd i andra vuxna är svårt då jag inte känner ngn annan med tvillingar för dom med ett barn förstår inte riktigt min situation, bland dom jag känner.

Du har nog rätt i att jag måste bli mjukare är bara så arg på situation just nu. Jag måste på ngt sätt ladda batterierna och ta nya tag för dom förtjänar den bästa mamman jag kan va. Jag undrar om du kan komma på ngt mer hos mig som jag kan ändra på som gagnar situationen? Har du fler konkreta tips tar jag gärna emot dom! Tack så mycket!