Dum mot sin pappa

Min sambo har en son på 4 ½ år. För lite drygt ett år sedan separerade han och mamman till barnet. Jag och min sambo träffades ganska snabbt men var försiktiga i början och träffades utan sonen. Även mamman hade en ny pojkvän direkt (som hon träffat bakom ryggen på min sambo). Nu har jag och pojkens pappa bott ihop i 9 månader. Förra sommaren var pojken VÄLDIGT aggressiv och satte sig på tvären över det mesta. Han ville gärna styra och ställa över mig. Jag fick inte åka i hissen, inte gå in på toaletten o.s.v. Det har förbättrats betydligt sen dess, men det är fortfarande mycket kvar. Han är ofta noga med att poängtera "förut bodde inte du här", "pappa bodde här först, så han bestämmer", "det är pappas bil" o.s.v. Jag förstår att det är tufft för honom att gå igenom alla förändringar och att ta till sig nya personer i sitt liv så snabbt efter föräldrarnas separation. Han har hela tiden haft en väldigt bra och nära kontakt med sin pappa, men nu på senaste tiden så har han börjat vara elak mot honom också. Sist han var här så sa han helt plötsligt, appropå ingenting, "Jag vill inte ha nån pappa.... jag vill bara ha en mamma". Min sambo förklarade då för honom att så säger man inte, aldrig någonsin, inte till nån. Och förklarade att han blev väldigt ledsen av att höra det. Och idag så vägrade han sitta bredvid sin pappa i soffan. Han valde att istället sitta på golvet, bara för att han inte ville sitta bredvid sin pappa. Pojken har gjort illa sig några gånger under kvällen, var förmodligen trött efter en lång dag på förskolan, och alla gånger grät han "jag vill vara med mamma". Hur ska man tolka hans beteende, trivs han inte hos mig och sin pappa? Hur kan vi göra för att det ska bli bättre för honom? Vi är väldigt noga med att ge honom tid och kärlek. Men han har, sen jag flyttade in här, noga försökt markera att jag inte hör hemma här. Och jag och hans pappa har då förklarat att nu är det så att jag bor med dom två och att det kommer att vara så. Och jag har förklarat att jag tycker om dom så mycket att jag vill bo här med dom. Kan det vara så att han inte trivs med att jag och hans pappa är tillsammans? Jag skulle behöva mycket råd och hjälp så att vi kan göra det så bra som möjligt för honom. Jag berättar gärna och förklarar mer om det behövs.

Hej!
Din sambos lille 4 1/2 åring har mycket att lära sig och mycket att smälta som är svårt även för oss vuxna. Det låter som om han kämpar på med sin uppgift och sina försök att klarlägga vem som hör till och vem som inte hör till. Han vet ju av erfarenhet att en mamma och en pappa kan sluta att älska varandra och att leva tillsammans. Hur ska han då veta att nästa som lovar och älskar och är snäll ska fortsätta att vara det. Hur ska han veta att pappa inte lämnar honom. Allt detta far runt i huvudet på små barn. Och det de är uppfyllda av jobbar de med på olika sätt. Ett sätt är att se vad man själv kan bestämma. Är det t ex så lätt som att säga att man inte vill ha en pappa, blir man av med honom då? I detta ligger både en önskan att ta makten över sitt liv och bestämma själv, men också en rädsla att bli lämnad.
Medan kampen pågår kan ni bara finnas där och vara de pålitliga vuxna ni är och bekräfta det utan att ge efter för hans utspel om att han inte vill ha någon pappa.
Säg inte att han inte får säga så, för han kanske känner så just då, men ni ska säga att han har en pappa även om han inte vill just nu och den pappan sitter i soffan och längtar efter honom.
Detta innebär att ni ska lyssna på och bejaka hans känslor, hur tokigt det han säger än låter, men ni ska ge den verkliga versionen också.
Fortsätt att älska honom och ge honom tid så kommer utspelen att minska. Men visa också att du är en vuxen person som har rätt att bestämma en hel del saker både tillsammans med hans pappa och alldeles själv. Ni två måste skapa en egen relation tillsammans och det låter som om det är det han håller på med.
Lycka till!
Margit Ekenbark

Dum mot sin pappa

INNEHÅLL