Är inte BUP till för barnen?

Låter som att du är väldigt bitter på pappan..?

Du kan nog vara lugn. Du och dottern får nog en ny tid, men kan du inte själv se att det vore bra för dig och pappan att ha det här samtalet med BUP.

Jag talar av egen erfarenhet. Är barn till skilda föräldrar och heka familjen fick gå på familjeterapi då min lillebror fick problem i skolan. (Hans nya fru var inte inbjuden). Ingenting kunde varit bättre. Löser det sig mellan föräldrarna, löser sig faktiskt automatiskt mycket för barnet också. Tro det eller ej...

Jag var precis som din dotter i skolan. Fick inga bra betyg heller. Men hade jag blivit förstådd och fått ett annat bemötande hade jag klarat betygen. Jag är fortfarande så "rak" eller "enkel" att säger ngn till mig att gör jag si eller så så blir det si eller så- och så uppfattar jag bara det sista, som att det är en order. Men detta har jag sent om sider förstått om mig själv. Det blir rätt mycket problem om jag måste rätta mig i ledet utan att se ngn logik i skälen bakom. Problemet är ju att det numera i samhället inte finns logik utan att det bara "är så". Man handlar instinktivt och känsloladdat. När jag gick i skolan lärde jag mig snabbt, men kom sällan ihåg det på proven. Men jag kunde hjälpa andra med läxorna eftersom jag hade lärt mig det "bakvägen" liksom. Jag kan resonera fram svaren men inte bara komma på de med "korvstoppnings"-modellen.

Jag ser likadant beteende i min 6-åring, men jag har gett upp om att försöka få hjälp av BUP. De hjälper inte till och är inte till för barnen, har jag märkt. jagvet inte heller hur jag ska kunna hjälpa henne. Jag kan inte jobba mer än halvtid eftersom hon blir så störd av oregelbundenhet.  Det är jobbigare för oss att försöka kommunicera med myndigheter än att låta bli. Än så länge. BUP verkar bara vilja utreda dig som förälder snarare än utreda barnet. Allt är ditt fel, blir det liksom. Jo, tack- jagvet att jag har diagnos och hur jag var som liten. Det behöver ingen myndighet påminna mig om. Jag vill gärna undvika att dottern går samma väg i dag eftersom utbildning blivit mycket viktigare. Nej, jag har tyvärr ingen god erfarenhet av BUP.

Även om BUP ville utreda slutar det säker bara med att hon får mediciner, i form av concerta eller ritalina. Praktisk hjälp är i dag omöjlig att få, verkar det som.   Jag hoppas ngn därute har mer positivt att dela med sig av än jag!

Japp, håller med dig till fullo i det mesta. Mycket bra om föräldrar kan komma överens. Bitter är jag inte, jo på BUP i det här fallet, på fadern inte det minsta. Är ofta den som försvara pappor efter separationer m.m, men inte i det här läget. Jag har alltid vetat att jag skulle vara ensam med detta barn, redan innna hon var född, pappan är av olika orsaker oförmögen att leva för någon annan än sig själv. Finns som sagt inga bittra tankar förutom i detta fall. Dottern själv vill INTE att pappan är meed, hon är 15 år och jag tycker att hon ska få välja själv vilka som ska höra henne berätta hur hon mår. Tycker bup att han ska vara med längre fram är det en annan sak, men inte nu. Pappan får vara precis så delaktig han vill, när han vill, i sin dotter, men förstår faktiskt att hon inte har förtroende att ha han med i det här just nu.
Jag är själv ett skilsmässobarn, dock ett lyckligt sådantr . Min mamma har alltid varit ärlig mot mig, jag har varit lika mot min dotter. Min bonuspappa har varit suverän att växa upp med, min biologiska pappa har funnits med dock inte förmögen att vara pappa pga honom själv och hans problem.

Idag är jag besviken på att min dotter vågat be om hjälp, och inte får den, inget annat!!!
Hade du när du var 15 velat prata med någon bara för att den är din biologiska förälder trots att den annars inget vill ha med dig att göra? Nej, tror inte, som 15åring är tillit och förtroende viktig när man ska öppna sig.

Var tror du att de misstänker hon fått sin diagnos ifrån? Från pappa som jag sa är oförmögen att se till någon annan än sig själv i praktiken. Och Ja, jag/vi har försökt med olika myndigheters hjälp m.m att få en bättre kontakt mellan dem, men han hakar upp sig på mig och det vi en gång hade, inte dottern...    

sexagesima. du beskriver min dotter fullt ut, hon kan mycket och lär sig allt, men i skolan är det borta. Skolan har börjat lyssna och ett åtgärdsprogram är gjort, dock sent om siders...

Jag tror på bup i många fall, jobbar jämte dem själv, men med ungdomar som redan har diagnos.. I det här fallet är det annat som stökat.
Förstår oron för din dotter och ger dig rådet att börja kämpa!!!   

Är väldigt stolt över att min dotter gett mig möjligheten att hjälpa henne gemon att själv be om hjälp!!! 

Alltså hur trög får man bli på en skala? pappan har ju ingen relation med de! Det är förnedrande för en tonåring och smärtsamt, att träffa sin frånvarande pappa på detta vis. Ngt möte blir ju inte av under dessa premisser. Alltså ser inte myndigheterna hjälpbehovet hos dottern. De har bara en färdig mall om hur föräldrar ska vara. Myndighetsbyråkrati är vad det är. Bitter? Väldigt konstigt påstående- de har ju ingen RELATION. Hur kan man vara bitter när man gått vidare och lever livet på egen hand? Väldans korkade människor det finns på det här familjeliv. Du borde skämmas som svarar på en seriös och orolig förälders fråga på detta vis.

Du har all rätt att vara stolt över henne! Hon är smart och hon måste få utnyttja sina kapaciteter! Skolan är viktig. Annars går det rakt uför i dagens kravsamhälle. Förr var det vanlligare att man kunde strunta i skolan och ändå bli ngt stort om du hade ngn specialbegåvning/intresse. Kunde du få pappan att ge dig enskild vårdnad så ni slipper kravet på hans deltagande, månne? Det skulle ju lösa situationen för er i nuläget. Snart är skolan slut! Kram på er!

Minns när jag var 11 år 1966 då gick jag ENSAM!! till BUP?? Hahahaha vet inte om det var kutym då men mina föräldrar var ju så ointresserade så det var väl det som var problemet. Jag gick bara en gång för jag ville inte gå dit mer. När man är 11 år så är man liksom inte så där jätteklar över vad BUP innebär. Ursäkta att jag är OT. Kom bara att tänka på det.

Svarar både Humlefru och sexagesima.

Jag kan förstå att din 15-åring inte vill gå på mötet med sin pappa som hon inte känner. Jag uppfattade det som att BUP erbjöd dig och hennes pappa ett samtal med BUP utan att hon behövde vara med. 

Sen tror jag att du och din dotter utan problem kommer att kunna få en "egen" tid med dem.     

Sexagesima, ja skolan är ett måste att klara idag, och det känns rätt akut. Skolan har inte tyckt tidigare att det varit något större problem än attityden, men har nu också kommit fram till att det INTE är attityd utan nnågot som faktiskt inte riktigt funkar som hos alla andra. SIsta veckorna följde de mina direktiv, efter mycket tjat och ett möte med rektorn, vilket visade dem en helt annan tjej i skolan. Hoppas nu de fortsätter så efter sommaren.

Snällochgla, nej att som 11åring gå själv är nog ingen hit. Man behöver ha vuxen/vuxna´s stöd för att må bättre. Jag följer med min dotter för att hon valt det, vill hon sedan prata med dem ostört kommer hon självklart att få det, men jag finns där för henne ändå. Tror på iden att barn/ungdomar och alla nadra behöver ha minst en vuxen de känner förtroendde för, gärna fler. Viktigt är att dessa också håller vad de lovar, annars ska de inget lova.  

Happymom, nej de erbjöd henne ett möte med oss båda, och nu när det "felaktigt" blandat in honom kan de inte återkalla det säger dom, de försvarade sig med att det är mänskligt att fela. Ja, absolut, men människan ska också kunna återställa/ångra elelr botgöra. Vi har nu hamnat i den situationen att fadern nu ska vara me, för det har dom lyckats skruva till, det är viktigare än att min dotter får hjälp....

Från mig, efter att ha pratat med dottern i över 2 timmar igår kväll så kvarstår faktum, hon vill inte ha sin pappa med på bup. Motiveringen är att han känner henne inte, vet inget och är en främmande person. Visst det är psykologer, läkare, socionomer mfl som hon kan träffa där, men han har ingen sådan utbildning och han är bara nyfiken, inte ett dugg intresserad  av henne. 
Vårt val är fortfarande att inte gå dit på inbokat möte.

Har även varit i kontakt med ett annat bup, för att se hur reglerna för detta är. I princip hade min dotter kunnat komma själv till dem, utan vår vetskap och de ska hjälpa henne. Men det blir problem när någon/några gjort ett sådant stort misstag att de redan skrifltigen kallat in fadern  att deltaga... Tänk om det här händer då det är de vuxna som tillför barnet skada/bekymmer...

Ja, jag är iallafall lika ledsen idag som igår över det här...............   

Du skrev att pappan hade problem med sig själv, kan det vara så att han har adhd och dottern har ärvt det efter honom? Det kanske kan vara positivt då att de även får träffa honom, och se att det troligen finns i släkten?

Kan du inte försöka vinkla det så till dottern?