Missnöjd tremånaders - hjälp!
Jag känner mig trött och frustrerad och rätt besviken på hur mina föräldralediga dagar ser ut, vill därför ha lite feedback från dig. Ska ge lite bakgrund; Vi är ett par i sena 30-års åldern som fick vår efterlängtade lille R, efter lång väntan och flera missfall, i april i år. Jag (mamma) har en stor son på 19 år sedan tidigare men han har flyttat hemifrån. Lille R är alltså drygt tre månader nu och har haft en jobbig start i livet med mycket ont i magen, som nästan helt är över, och reflux - som fortsätter att påverka honom, osäker på hur mycket. Vi har burit och tröstat och haft honom väldigt nära större delen av den här tiden och han har inte varit så intresserad av att ligga på egen hand och det kan man ju förstå med magont och så. Men, vi står lite frågande inför att han nu flera veckor efter att magen verkligen blivit bra fortfarande känns missnöjd på något vis och inte alls den där glada bebisen som alla pratade om att vi skulle få när det jobbiga med magen var över.
Jag ammar honom så gott som helt, vi kan ge flaska med antingen bröstmjölk eller ersättning om jag någon gång är borta ett par timmar eller om amningen strulat vilket händer ibland och då ofta handlar om att utdrivningen inte kommer igång och R blir så frustrerad så han inte kan äta, inte ens sen när den väl kommer igång. Flaska funkar för honom, han gillar att det kommer direkt men vi vill inte använda det för ofta för att han kanske vänjer sig vid det tempot på flödet. Han sover okej på nätterna, vaknar en eller två gånger för att ammas och somnar ofta om ganska direkt. Tidigare har nätterna varit stökiga med mycket gaser och svårt för honom att komma till ro men det har alltså blivit mycket bättre.
Hans rytm under dagen är sån att han äter när han vaknar, vi ligger kvar i sängen (jag ligger ner och ammar varje gång, har funkat bäst för oss) och pratar och myser i kanske 20 minuter - då ligger han nöjd på rygg och konverserar med taklampan och med mig/oss och känns nöjd, efter en stund vill han upp lite mer och får en kudde under huvudet, då ligger han en stund till. Sen bryter vi antingen för att han tröttnat eller för att jag vill gå upp och då kanske jag vill äta frukost eller göra något annat praktiskt så då lägger jag honom i hans babygym eller på en filt på golvet. Det funkar kanske 5 minuter, ibland 10 och då sällan utan massa gnölande innan han börjar skrika om jag inte redan tagit upp honom. Då blir det att jag bär på honom samtidigt som jag försöker göra vad jag ska eller så går vi och sätter oss i soffan eller något annat men från och med nu och fram tills hans somnar igen är han en rätt grinig bebis som jag liksom vänder ut och in på mig själv för att hålla nöjd. Vi kan småprata igen nån stund och ha det lite mysigt men inte länge och han vill ingenting riktigt, känns inte tillfreds oavsett vad vi gör, är ofta motoriskt orolig och bökig i kroppen. Hans vakentid är en dryg timme, ibland en och en halv i stöten och han sover sen en halvtimme till trekvart - sammanlagt sover han fyra och en halv till fem timmar varje dag och sen elva timmar på natten. Har honom ibland i bärsjal och där kan han komma till ro ett tag men han är så varm i sig att han blir nästan som kokt om han sitter för länge. Han har bara blöja och strumpor på sig hemma på dagarna för att han annars blir för varm. Vagnen funkar nästan bara när han sover eller möjligen ska sova, annars skriker han bara i den.
Vi blir dessutom mest hemma om dagarna och jag känner inte så många där vi bor. R hatar att åka bil, skriker större delen av tiden så jag ransonerar resorna till de som känns viktigast. Är det fel att tänka så, ska vi ist försöka "vänja honom" vid bilen? Har åkt flera långresor till svärföräldrar och vänner och då vi är två som åker så går det okej, vi åker när han ska sova och han somnar efter nån halvtimmes skrik men när jag åkt själv med honom har han skrikit i omgångar i tre timmar innan han utmattad somnade. Självklart stannade vi för att sträcka på ryggen/amma/trösta men han får som panik sen tillbaka i bilstolen. Kan han vara åksjuk? Eller bara avsky att sitta fast? Svårt, det bidrar till min begränsande tillvaro...
Jag känner mig låst och frustrerad över att R inte är nöjd. Blir ibland orolig för att det är något som är fel fysiskt, hans reflux påverkar honom en del men det känns inte som hela förklaringen. Vad tänker du? Har jag orimliga krav på en liten bebis? Hur kommer det sig att en del bebisar inte verkar trivas trots gynnsamma omständigheter? Har du några tips eller funderingar som du tror kan hjälpa oss? Han är dessutom väldigt mammig så när min man, som ändå varit föräldraledig och haft semester sammanlagt 8 veckor sen R föddes, kommer hem och vill ta över så blir han alltifrån bara mer grinig till helt otröstlig. Vill gärna få feedback på hur vi hanterar det på både kort och lång sikt, vi vill ha ett delat föräldraskap och min man ska vara föräldraledig 7 månader från och med november.
Jag vill gärna få respons. Vissa dagar är jag så frustrerad över att kämpa så för att hålla honom nöjd att jag blir orolig för mig själv. Har hyssjat på honom högt och hårt vid flera tillfällen och tänkt tankar som "men håll tyst nu unge" och, ärligt talat värre ändå flera gånger. Ledsen för att jag inte förmår vara glad och nöjd själv är och tror att den första tiden som inneburit mycket skrik och försök att få R lugn och nöjd har gjort att jag saknar reserver att ta av när gnället sätter igång.
HJÄLP! Tack på förhand!
