• Anonym (Orolig)

    Hjälp! 6åringen ljuger!

    Hej!
    Vet inte riktigt hur vi ska agera så därför skriver jag här.
    Vår 6åriga kille som snart ska börja förskolan ljuger ibland så att tungan blir blå.
    Han har en livlig fantasi, som både jag och min partner uppmuntrar.
    Men ibland, och oftare & oftare så ljuger han.

    Om vi diskuterar en sak, så kan han plötsligt säga att det är inte sant det som jag eller hans pappa säger. Han vet vad som är rätt nämligen! Och då kan det komma en väldans harang om absolut ingenting, bara fantasi. När vi då säger att det inte alls är så så blir han riktigt sur och sitter på rummet tyst.
    Och om vi eller någon annan berättar något, t.ex. att det står i tidningen att en man i Uppsala åt 46 korvar så ska alltid sonen berätta något värre (något han hittar på), någon som åt 70 korvar.

    Har även hänt någon gång att vi, alla tre har bestämt en sak, ex. att han ska åka till farmor dagen därpå. När han då ringer till sin farmor så säger han att han kommer redan ikväll.

    En gång så ljög han också till sin far, om att jag hade träffat en annan vid namn Patrik. När då min partner pratade med mig så fick han veta att det inte alls var så, att jag inte ens kände någon som hette så.

    Det blir bara mer och mer. Har funderat på om det kan vara ett sätt för att få uppmärksamhet - eftersom han har en 2 årig lillebror. Men jag tycker ändå att vi ger dem lika mycket uppmärksamhet.

    Sedan har jag en fundering vad gäller 2åringen. Han kan ibland få såna vredesutbrott att han ligger bara på golvet och skriker och gråter. Detta kan komma helt plötsligt, helt utan förvarning. Om vi då bara går ifrån honom så dröjer det bara en liten stund innan han kommer efter, slänger sig på golvet och fortsätter att skrika. Detta kan pågå i uppåt 40 minuter!

    Vad göra?

  • Svar på tråden Hjälp! 6åringen ljuger!
  • barnpsykologen margit

    Hej!
    När det gäller 6-åringen tycker jag att ni ska visa honom på att vi har en verklig värld och en fantasivärld och ibland kan det vara svårt att veta var gränserna går mellan dem. Barn behöver få reda på den gränsen av närstående vuxna. Men det är viktigt att det inte sker i form av anklagelser om lögner etc.
    Då blir området infekterat och mycket mer svårhanterligt.
    När er son drar i med att han vet en som åt 80 korvar, så säg att det låter ju jättemycket, och man kan verkligen fantisera om hur många korvar det går att äta. Jag kan nog bara äta 5 korvar. Hur många tror du att du kan äta?
    Det vill säga man accepterar det de säger och benämner det fantasi eller önskemål eller längtan, men man säger också hur det är i verkligheten. Då behöver det inte bli någon kamp eller någon fråga om lögn eller sanning. 

    På din fråga om 2-åringens protestyttringar,så brukar de ju vara högljudda och inte alltid så enkla att förstå orsaken till. Men han visar ju tydligt att han vill få en reaktion från er och mitt förslag är att ni hjälper honom genom att ta honom i famn och trösta och gosa lite. Ofta är det helt enkelt uppmärksamhet och närhet som barn är ute efter men det vet de inte riktigt själva och har också svårt att uttrycka det.
    Det brukar hjälpa även om det tar en stund innan det vänder.
    Med vänlig hälsning.
    Margit Ekenbark 

Svar på tråden Hjälp! 6åringen ljuger!