Om ingen av föräldrarna vill vara föräldralediga hur gör man då?

Fy vad ledsen den här tråden gör mig! Hur kan man välja att sätta barn till världen om man inte vill ta hand om dem? Är det här ett sånt typiskt fall av skaffa barn för att man "ska" det, och för att det är en statuspryl. 
Jag har jobbat som barnflicka åt såna familjer för något år sedan och det var faktiskt riktigt jobbigt för mig att både se och veta att jag träffade barnet betydligt mycket mer än föräldrarna någonsin gjorde.

Inte nog med att föräldrarna har au-pair/barnflicka på heltid, dessutom är det ofta någon släkting som tar "över" dem efter barnflickans arbetstid, typ en mormor eller farmor, så barnen får inte träffa sina föräldrar alls mycket.

Varför är det här på något sätt okej? Varför varför sätter man ett barn till världen om jobbet är det enda som betyder något? Har man dessutom råd med barnflicka har man det knappast dåligt ställt heller, så man behöver inte jobba för att få det att gå runt heller, snarare för att kunna fortsätta sin extravaganta livsstil.

Ska också tillägga att det självklart finns aaaalldeles fantastiska föräldrar som har barnflicka, så där drar jag verkligen inte alla över en kam. Jag har sett båda världar, men blir så ledsen av att se den förstnämnda.  

Det verkar som att de som känner sig stötta hela tiden drar till med "finns det någon som vill vara med sina barn 24/7".
Varför måste det dras till sin spets? Man måste inte vara med sitt barn 24/7, men att lämna ett spädbarn till någon annan efter två tre månader, det är ju bara sjukt. Då förstår jag inte varför man skaffar barn. I min mening skaffar man barn för att man drömmer om det, för att man älskar sitt barn och den man lever tillsammans med. I min värld skaffar man barn för att man vill forma och uppfostra en individ, inte låta någon annan göra det.

Att skaffa barn har alltid varit min högsta dröm, jag kommer vara hemma över ett år med mitt barn, (sparar på dagar så att både jag och sambon kan vara hemma) helst ett och ett halvt. Med detta sagt betyder det inte att jag måste vara med mitt barn 24/7 under de här ett och ett halvt åren. Det finns en pappa med i bilden som precis lika gärna vill ha barn. Det finns även farmor och farfar, mormor och morfar, de vill säkert gärna njuta av sitt barnbarn någon timme här eller där. Man måste inte vara fastknuten vid sitt barn ständigt för att man väljer att vara hemma.

TS, ditt resonemang att lämna ifrån dig barnet så tidigt kommer senare i livet innebära psykiska problem för ditt barn. Det är dock inte därför detta upprör, utan snarare för att jag inte förstår hur man inte vill se sitt barn växa, lära sig nya saker, lära sig gå, stå, prata. Hur kan man vilja gå miste om det? Ja, okej, du påstår att ni har några timmar varje kväll, men inser du hur mycket ett barn utvecklas? Inser du allt du går miste om? Och varför väljer du bort det, jo, för att arbeta, något vi ändå gör resten av våra liv.

Jag kan första att du, TS, har behov av intellektuell kommunikation med andra människor, det är det många som har. Vad jag inte kan förstå är varför du inte kan slappna av och bara vara mamma. Är du en rastlös person? Är du otrygg i dig själv? Kanske är det därför du vill rusa vidare så snabbt?