peppning inför omförlossning

Å, hoppas du hittar nåt!
Själv har jag numera bara dagar kvar, är beräknad till nästa tors, men det börjar kännas lite bättre för mig.
Tror de bästa tipsen jag själv har har varit dels att jag tänker att jag kan klara det och att jag kan lugna mig, fick tipset att komma på ett "mantra" som jag kan upprepa för mig själv när jag känner att jag håller på att tappa kontrollen, och det har hjälpt mig bara att känna att jag faktiskt kan göra nåt själv. Men jag har inte övat så mkt som jag borde (eller alls....) på att koncentrera bort paniken och rädslan.
Sen nu på sistone har jag börjat föreställa mig livet bortom förlossningen, det fanns inte förut.Nu när jag föreställer mig bebis känns det lättare att ta till mig vad jag kommer få i slutet och bli lite peppad av det.

Förhoppningsvis kan jag skriva här om ett par veckor med en toppenförlossing, så kanske du blir lite peppad :)
Men visst, jag är fortfarande lite nervös.... Men inte lika mycket som förut tror jag... :)

Hej!

Nu är förlossningen avklarad och den gick över förväntan! Fick bedövning innan igångsättning och den tog verkligen udden av värkarna. Det som var kvar var trycket neråt, men jag försökte tänka att det öppnar upp och det funkade, det är krampen i magen som jag inte klarar av. De flesta värkarna behövde jag knappt andas igenom. Det var på slutet det kom några tunga värkar men jag tappade aldrig kontrollen. De sista värkarna när han kom så gjorde det ont men jag minns allt, jag var närvarande och det var det viktigaste för mig, dessutom kom han på två krystvärkar. Sammantaget är jag mycket nöjd och detta var min bästa förlossning. Och nu sitter jag med en underbar liten kille i knät och tänker att han var sååååååå värd besväret <3

Lycka till Kitty Baby!

Mitt mantra som jag sa till mig själv var förresten "Jag är inte rädd, jag är här", eftersom jag försökte vara närvarande och inte få panik. Men jag behövde inte ens säga det så många gånger....

Ja, det som fick mig att behålla lugnet var nog framför allt att jag skulle få bedövningen tidigt. Även om det skulle ha startat av sig själv var jag ju tillsagd att komma in direkt och de visste att jag ville ha bedövning bums, så det var nog framför allt det som gjorde att jag kunde behålla lugnet.

Hmm.. 3 bästa tips så är det nog att försöka att tänka att kroppen öppnar sig när det trycker på neråt, för mig så var det själva smärtan som jag var rädd för, och den smärtan sitter för mig i magen när värkarna kommer, och det var ju det som försvann med EDAn. Så trycket neråt försökte jag verkligen bara slappna av, gå in i mig själv, nästan som när man försöker sova, och bara andas och försöka visualisera en livmoder som öppnar sig.

De gånger när jag kände att jag höll på att tappa kontrollen var när jag oroade mig framåt. Vissa gånger sa jag till min man - den här värken gick ju bra men om de blir värre så kan jag inte... Sånt tänk gör ju att man kan få lite panik/ångest. Men faktum är att de allra flesta värkarna gick riktigt bra och det blev aldrig så där överjävligt som jag var rädd för, så jag behövde inte oroa mig. Bättre att ta varje värk för sig, ibland var de starkare, ibland svagare, istället för att tänka att nästa kommer bli värre....

Hann du med nån bedövning förra gången? För jag kan verkligen rekomendera EDA, för mig är det all skillnad i världen när jag haft den mot när jag inte haft den.

För min del har det varit väldigt stor skillnad på slutskedet första gången mot de två andra på så sätt att det verkligen känns som att det första barnet "plöjde väg" för de andra, det har inte alls varit lika "svårt" att få ut dem, jag har krystat i 2 min på båda de andra och de har mer eller mindre kommit ut av sig själva (även om det naturligtvis känts, inte så att det bara säger plopp men just detta med att det är svårt att få ut dem alls tror jag är typiskt första gången..)