Behålla barn i nytt förhållande?

Jag var i samma sits som du :) Har 2 barn sedan tidigare med en annan kille & jag & han kommer överens & han har barnen några dagar varannan vecka.
Jag träffade en ny kille i början av året & i april blev vi ett par, första gången vi hade sex så glömde vi skydd & det var enda gången vi glömde men jag blev gravid då.
Jag blev jätteglad när jag fick veta att det var ett liv där inne i magen, killen blev livrädd eftersom han inte är van med småbarn men vi valde att behålla det. Vi vet inte om det kommer funka hela vägen men vi bor tillsammans nu och är glada över barnet & vi försöker göra det bästa för att allt ska funka :) Så jag är ungefär lika långt gången i graviditeten som vi varit tillsammans.

Hoppas du finner svar på hur du vill göra.    

Min åsikt.

Med tanke på fin barnlängtan så kommer du ångra dig hur mycket som helst om du gör abort! Så behåll barnet, försök att bygga en bra relation till pappan. Det finns ingenting som säger att det inte skulle funka för er! Ta en dag i taget, lär känna varandra ordentligt, gå ut och ät, gå på bio. Åk på en resa.

Stort grattis till graviditeten.

Du kan ju inte bli ensam om detta, han kommer ju alltid att vara pappa till barnet. Och ha lika stort inflyande på barnet som du. Och barnet kommer att ha lika stor rätt till er båda.

Om han vill det ja.... Det är väl där min största tvekan ligger, att behålla ett barn som bara den ena föräldern vill ha.

En väninna till mig var i samma situation. Med den skillnaden att hennes nyblivne pojkvän var med på att behålla barnet och vara pappa men när det gällde deras par-relation se fick de se hur den utvecklade sig. När barnet kom flyttade han hem till henne för att hjälpa till och stötta och sedan har det blivit så att de nu, tre år senare, fortfarande är ett par och bor tillsammans.
Hoppas att ni kommer fram till en lösning som känns OK för er båda.
Jag kan förstå att han känner sig omtumlad och rådvill. Han hade en klar bild av hur han ville ha sitt liv. Men ibland blir det inte precis som man har tänkt sig (speciellt om man ligger utan preventivmedel...) och livet utvecklas på ett oväntat sätt men det kan bli jättebra ändå.

Tack! Eller nåt.....

Det som i nuläget gör det svårt för mig att tro att det kommer funka mellan oss, är det faktum att han inte alls är positiv till tanken på att få barn. Hur jobbar man vidare på ett förhållande där den ena "tvingar" den andre att bli förälder? Nu är ju allt väldigt nytt för oss båda och tankar hinner kanske landa lite och vi får prata igenom det....

Hur du/ni bör göra är omöjligt att ge råd om, där måste ni känna efter själva. Jag får dock känslan av att du har bestämt dig i hjärtat för att behålla och där håller jag med Hannah76 - du får ta med i beräkningen att pappan kommer att finnas med i bilden på ett eller annat sätt, även om relationen inte håller. Är han en person som skulle vara lätt att samarbeta med kring frågor om ett barn?

Nej det är klart att det är en chock! Men han var ju medveten om hur du kände innan eftersom du varit öppen om det och om han absolut INTE ville ha barn så har man kondom i vilket fall. Som du skrev gjort är gjort men han hade ju ett ansvar också!

Det är klart att det är svårt och jobbigt att sätta ett barn till världen utan att pappan vill, MEN är du beredd att göra en abort enbart för hans skull? Det är en tuff grej att göra hur som helst och gör man det när man inte själv vill så blir det ju kanske ännu värre!

Hur som helst du gör som du tycker känns rätt, och jag önskar er lycka till i det beslutet som fattas! :)

Ja du, svårt att säga... Jag tror absolut att han skulle "ställa upp" (vad det känns 1800-tal att skriva så...) för både mig och barnet även om vi inte är tillsammans. Samarbete är i nuläget absolut inga problem, men kan tänka mig att det blir det i en infekterad relation.

Inser att det låter som jag inte alls har pratat med killen, självklart kommer vi prata om det här oavbrutet men jag ville få lite synpunkter/erfarenheter från annat håll. 

Ja det är verkligen inte lätt, tycker att du verkar ansvarstagande och sansad i det hela. Bra om även pappan kan vara det. Till syvende och sist tycker jag ändå att du ska gå på vad du känner och inte på vad andra säger eller vad du själv tycker och tror att du "borde". Självklart i diskussion med pappan. Kom ihåg att det blir ändå sällan som man tänker sig här i livet - många par skaffar barn efter lång tid ihop och separerar ändå inom första året t ex. Kramar till dig.

Det är precis den tanken jag har, att det inte är säkert det funkar oavsett hur långt förhållandet varit. Mina bästa vänner, som varit tillsammans i 10 år, separerade i våras, har en 14-månaders son och jag är INTE avundsjuk på vad de nu går igenom med allt vad delad vårdnad och sårade känslor innebär.

Känner helt klart igen mig---

Träffade min make o tror inte det tog 2 m innan jagblev gravid (med prev. medel)
Nu fanns det förvissonga tvivel alls...det sa liksom bara klick för oss. Tror redan dåvi visste att vi var gjorda för varandra (klicheaktigt kanske men så var det)

För oss fungerade det.....nu nästan 15 år senare väntar jag vårt fjärde barn....

Det är en tuff sits om man har lite tvekan. men du/ni verkar vara sansade och ansvarfulla.
Tänk ignm situationen gå utefter din magkänsla.

som ngnnämnde stabila par väntar i många år barn kommer sedan som ett brev på posten...separation efter kort tid. Man kan aldrig förutsätta. Man har sin spontana känsla....hade kört på den harsällan fel.

Lycka till!

Tack för svar. Inget beslut än, det tänks och känns och pratas, i cirklar känns det som nu.....

Han kan ju aldrig avsäga sig faderskapet? Så du blir ju inte själv? Han kan ju när som helt kliva in och vilja ha en fadersroll?
Är han en person du vill ska prägla ditt barn lika mycket som du själv? Vv-boende är något du kan tänka dig om ett par år?

Jag tror att när man, innan man blivit förälder, tänker på att bli mamma/pappa så känns det hela väldigt stort och att hela livet kommer förändras och ställas på ända. När man gör föreställningen så gör man den med "ETT barn". Dock är det något helt annorlunda med SITT barn. Jag är inte överdrivet förtjust i barn, men jag är totalt betagen i mitt eget - en kärlek så stor att den inte kan jämföras med något annat. När jag och min sambo bestämde oss för att försöka få barn var jag 31 och han 32 och vi hade varit tillsammans i 5 år. Vi kände att det var nu eller aldrig, även om han erkände att han inte kände sig mogen för att bli pappa, men att han förmodligen aldrig skulle känna det ändå, och han VILLE ha barn. Aå firt hin föddes förstod han inte vad han varit så rädd för. "Det är ju bara lilla Linnéa" sa han. Så att föreställa sig att få ett barn, och att sen få sitt eget barn kan vara två helt olika saker. Det som könns stort, främmande och komplicerat innan är som bortblåst när man håller den största kärleken i sina armar. Visst att livet blir lite annorlunda, men inte på ett negativt sätt. Vi gör som vi alltid gjort och hon följer med överallt. Hon berikar våra liv och jag är så glad att vi vågade ta steget. Jag tror att man är "mogen" tidigare än man tror - man har bara svårt att föreställa sig en korrekt bild av föräldraskapet eftersom man innan inte kan förstå kärleken. Man har ju bara upplevt barn i allmänhet, vilket är något helt annat. Hoppas du får ut något av mitt svammel! Poängen är väl att jag tycker du ska behålla då det är det du vill. Antingen funkar det eller så funkar det inate mellan er - det är ingenting man kan sia om innan oavsett hur länge man varit tillsammans. Ett som är säkert är att ni kommer älska ert barn och det är det viktigaste :)