Min ängel är borta

Beklagar... får du någon hjälp av kurator eller präst?

har inte orkat det
 

Beklagar! Du måste låta det ta den tid det tar, alla sörjer olika. Och alla känner olika och går igenom olika faser.

Tycker du kan vara rak med att berätta för dem som finns för dig om du tycker något är jobbigt. Ingen förutom du vet ju hur just du känner.

Kram

det värsta med en del är att dom tar upp sina husdjur, jag har förlorat två hundar och sju katter utan att jämställa det med en anhörigs död
 

Ja det kan verkligen svida att höra sånt. Men om du har orken är mitt tips att vänligt men bestämt berätta hur dumt det känns när dem jämför det så. Dem vill ju finnas för dig i din sorg, men vet kanske inte hur.

Man har rätt att berätta om något känns fel. Alltid.

Självklart är det inte samma sak att förlora sin mormor, mot att förlora sin partner och mamman till sina barn. Man har både sin egen sorg och barnens sorg att hantera. Dock tror jag att du behöver hjälp att komma vidare och då finns det fint stöd att få genom sjukvården. Det är inte fel att ha någon att prata med som kanske inte kände personen och inte är känslomässigt engagerad själv, tvärt om kan det vara bra.

Jag har själv gått igenom en sorgeprocess när mitt barn dog i cancer. Det jag kan säga är att det är en process och det tar tid. Smärtan försvinner aldrig helt, men man lär sig leva med den. Och en dag inser man att man skrattar och faktiskt mår ganska bra i stunden. Det är nu snart 5 år sedan vårt barn gick bort, och jag kände mig ihålig i länge länge. Kunde inte känna kärlek eller glädje. Bara ilska, frustration och sorg. Men med tiden så har jag faktiskt kunnat se tillbaka på de bra stunder vi fick och glädjas åt dem och trots att jag många gånger ville dö själv då, så känner jag inte så längre.

Så mitt råd är att ta hjälpen där den erbjuds och låt det ta tid. Detta är inget som kommer "gå över" över natten. Och att du gråter för "ingenting" är en del av sorgen, så känn dig inte dålig över det.

Kram

just nu har jag så mycket skuldkänslor för hennes död

Att säga att jag beklagar behöver jag inte, de tror jag du förstår ändå!!
Men försök hitta någon i liknande situation, som inte heller gått vidare.. Kan vara skönt att se att de är ok att krascha... Och framförallt i slutändan har man hjälpt varann, trots att de är omöjligt att se när man är inne i de!!

Åh, så hemskt!

Försök att inte stänga in dig. Det är lätt att sluta sig i sin sorgkokong.
Ut och prata. Det är okej att ta en paus ibland, ibland behöver man bli full t ex.

Det tar tid, men man kommer igenom det. Den värsta smärtan tar ett år. Saknaden ett helt liv. 

De som förlorat husdjur och drar till med det i din sorg har uppenbarligen aldrig förlorat en nära anhörig.

Jag beklagar innerligt att din älskade inte finns hos dig och er längre. Det finns ingenting som någon annan kan säga som gör det lättare på något sätt.
Det du kan göra är att vara tydlig med hur du mår, du FÅR gråta för ingenting; du har genomgått något av det svåraste som man kan råka ut för.

Det här är ingen tröst, för inga ord hjälper egentligen i din tomhet, men tänk på att du har en del av henne kvar i döttrarna och att det första året är överdjävligast. Med tiden kommer det komma dagar när det inte längre känns som om du ska kvävas av sorg och det kommer komma en dag när inte allt kretsar kring att hon inte finns. Och ta hjälp utifrån, de låter dig tala i din sorg utan att dra upp någon korkad anekdot.

Styrka till dig!