Trygga barn, behöver sonen hjälp?

Har en underbar glad och mysig son på ca 4,5 år. Har redan sedan han var riktigt liten aldrig rusat in i saker utan behövt lite tid på sig. Han har väl egentligen bara 2 vänner men en som är hans bästis (leker med dom efter förskolan och på helgerna samt går i samma förskola). Bästisens familj har vi umgåtts med sedan sonen och bästisen föddes, bor nära varandra och träffas så gott som varje dag. Till saken hör att vår son inte tar för sig på samma sätt som bästisen gör, vill vår son inte leka med bästisen utan vara inne med oss så hittar bästisen nya kompisar att leka med i området medans om vår sån vill leka med bästisen och inte bästisen vill så försöker han inte hitta någon annan att leka med (bara enstaka fall kompis nr 2). Vi försöker få honom att leka med andra men har inte lyckats så bra på den fronten.

I helgen var sonen på kalas hos en förskolekompis som dessutom bor i samma område och jag hade mycket svårt att gå därifrån. Dom andra föräldrarna gick utan problem, men sonen ville inte att jag skulle gå. Jag upplever att han är blyg och inte riktigt vet hur han skall bete sig, han klänger på mej och gör "konster" (klättrar upp på mej och gör kullerbyttor), vill han visa upp sig eller låtsats han som han inte bryr sig vad dom andra kompisarna gör?? Bästisen brydde sig inte nämnvärt om sonen och när det var dags för mat så frågade jag sonen var han ville sitta och då sa han att han ville sitta brevid bästisen men när bästisen skall sätta sig så vill han sitta brevid en annan kompis. Jag fick tillslut gå (sonen hade lovat att jag skulle få gå när det var dags att äta) men jag måste erkänna att jag gick därifrån ledsen för att jag kände att sonen blev lite utanför.

Samma sak hände på söndagen då vi också skulle på kalas men då var det till en tjej i förskolan som inte bor i samma område och som han inte leker så mycket med. Då var även vi föräldrar inbjudna att stanna kvar vilket vi också gjorde. Bästisen med familj var också inbjuden. Vår son gick en bra stund och höll sig vid min sida, ville att jag skulle följa med honom vart han en gick. Bästisen tog för sig med en gång avvek från sina föräldrars sida och började leka med tjejen som vi var på kalas hos (som han också lekt lite grann med tidigare) men fastän bästisen var där ville inte sonen riktigt vika från min sida. Efter ett tag så började även sonen leka med bästisen och tjejen som hade kalaset. När det var dags för mat så satt sonen vid barnbordet och åt, men ville efter ett tag gärna sitta brevid mej (vilket han också fick).

Vid lämningen på förskolan är det samma sak han vill inte att jag skall gå och blir inte alltid men ofta ledsen så han börjar gråta.

Jag upplevera att sonen tycker om att vara med oss, leker väldigt bra själv och behöver egentligen inte någon annan för att leka bra. I bland vill han att vi skall vara med att leka och ibland göra jag det men försöker undvika så det inte blir för ofta, tror det är nyttigt att han kan leka själv.

Jag funderar på om han behöver hjälp med att ta för sig lite mer. Känns som om han hänger upp mycket av sin tid med bästisen och när bästisen tar för sig och leker med andra så vet han　inte riktigt sonen hur han skall bete sig. Känner att detta hänger i även vid lämningen men att han då känner sig lite osäker/blyg när jag lämnar honom och inte bästisen kommit ännu. Har bästisen redan kommit så är det aldrig några problem med lämningen. Jag vill gärna att sonen skall leka med lite andra barn och inte bara hänga upp sig på bästisen. Jag tycker absolut inte att det är något fel att han är så bra på att leka själv, men jag tror att det är bra att man har lite fler kompisar att leka med så han inte blir helt själv om bästisen av någon anledning skulle t ex flytta (eller inte vilja leka med sonen längre). Är jag konstig i mitt resonemang? sonen är kanske helt normal och bara jag som är en hönsmamma?

Till saken hör även att när sonen, bästisen och kompis nr 2 ibland leker tillsammans (t ex hemma hos oss) så kan jag ibland uppleva att sonen blir utanför. Har hänt i bland att kompis nr 2 redan är hemma och leker med sonen och bästisen dyker upp och också får vara med. Bästisen har då vi vissa tillfällen sagt till kompis nr 2 att

- kom så går vi hem till mej och leker

och så får inte sonen följa med. Vi har sagt att vi skall prata med bästisen föräldrar om detta då vi inte tycker man beter sig på detta sättet, men det har inte varit tillfälle för detta pga av sorg　mm i denna familjen. Vet inte riktigt hur jag skall takla detta, vad skall jag säga till bästisen och till dennes föräldrar? När det hänt har vi sagt till bästisen att så där för man inte göra men borde jag lägga lite mer "krut" i det.

Föräldrarna till bästisen säger alltid att vår sonen är den enda som bästisen pratar om men varför gör han i så fall så här? Min man tror att det är för att sonen skall bli osäker och att bästisen då skall få övertaget över sonen? Har sätt flera sådana här grejer på sista tiden från bästisen sida (viska med kompis nr 2 och sonen får inte höra). Vi är alltid väldigt tydliga när vi märker sådant här att alla måste få vara med och leka. Jag har alltid upplevt att sonen varit den "starka" och bästisen lite i "underläge" om man får säga så men på sista tiden tycker jag mej märka att sonen känner sig lite osäker vid vissa sammanhang och kanske beror det på flera saker som sonen blivit besviken på bästisen för.

Jag upplever annars att sonen är en mycket stark individ som vågar gå sin egen väg men kan däremot bli lite blyg när det är nya människor mm. Detta är i och för sig lite dubbelbottnat för i många sammanhang så kan han börja berätta något han varit med om för helt nya människor som vi kanske möter. På förskolan får han idel lovord att han är en stark individ som har lätt för att sysselsätta sig själv men även gärna leker med andra barn. Upplever även att sonen är ganska så medveten om vad som händer omkring honom och kan tycka att vissa saker är pinsamma. När vi var på semester så var det alltid en show för barnen där barnen kunde delta. Sonen ville alltid vara med och titta men ville aldrig vara med trots att jag sa att jag skulle vara med. Jag gick även själv upp en gång men han hängde ändå inte på utan ville att jag skulle komma tillbaka till honom. Bästisen i sin tur har alltid varit som jag upplever det omedveten om vad som händer omkring honom, han skulle gärna gå upp och vara med i en sådan show som jag pratade om och märker/bryr sig inte om föräldrarna t ex på ett kalas skulle gå iväg en sväng.　　　　

Kan även tillägga att vår son har tyvärr inga syskon, han är vårat allt utan på något sätt vara bortskämd. Bästisen har syskon.　

Behöver jag ora mej över detta, kan jag hjälpa sonen och framför allt behöver han hjälp av oss?