Leva vidare som om ingenting har hänt??
Var på VUL idag (v 9) och fick konstaterat att fostret varit dött sedan vecka 5. Jag hade en liten blödning för två veckor sedan och trodde att jag var förberedd på ett negativt besked, men det känns väldigt tungt :(
Ska genomgå missfallsbehandling nästa vecka. Det känns så himla fel :( Jag förstår ju att det måste ut, men jag vill så gärna att det på något magiskt sätt ska börja leva igen och komma till oss i juli som det var tänkt. Märkligt hur stora förväntningar och lyckokänslor man kan hinna bygga upp på några veckor...
Jag känner mig så himla ledsen, och arg på min kropp som lurat på mig mer och mer graviditetssymptom (mycket mer nu än för några veckor sedan). Det känns så himla värdelöst att gå runt och må illa nu, för ingenting liksom. Och hur ska jag bete mig "som vanligt" nu? Det är så svårt att låtsas som ingenting. Mina tre bästa vänner vet och det är väldigt skönt, men bland andra kan jag ju inte riktigt vara ledsen. Gjorde VUL tidigt imorse, gick hem och grät en skvätt med sambon och tog sedan på mig glada student-ansiktet och åkte in till universitetet. Känns som ett väldigt konstigt dubbelliv som kommer pågå ett tag nu. Hur har ni hanterat det?
