Håller på att bli galen på mig själv! Tror att jag vill lämna men är så rädd att jag kommer att ångra mig.
Hur känner ni som lämnat något år senare? Är ni glada att ni tog steget eller ångrar ni er? Om ni ångrar er, varför?
Förstår lite hur du menar. Problemen jag ser med resonemanget är dock
1. Jag tänker inte att jag vill hitta nåt bättre. Jag tänker att jag skulle vara lyckligare själv, med mina barn, vänner och familj.
2. Problemet just nu är att jag äntligen har lyckats få honom att förstå mig och han har börjat jobba mycket med sig själv vilket ju är bra. MEN - jag känner ingenting när jag tittar på honom längre. Vill så gärna älska honom nu när han äntligen öppnar upp för mig och verkar vilja anstränga sig för att jag ska må bra. Men vet inte om det är för sent.
Jag lämnade min sambo för 3år sen ungeför, men bara 1 månad efter så insåg jag att jag inte alls ville lämna honom utan rutinerna vi fastnat i.
Jag hade en väldans tur och fick tillbaka min kärlek och nu har vi haft 3 underbara år och vi blir bara mer kär för varje dag och i Juli ska vi få vårat första barn ihop.
Jag har TUR!
Hej!
Jag hade samma tankar för något år sedan. Allt kändes riktigt uselt. Känslorna var inte desamma längre.
När jag tittade på honom kändes det så annorlunda. Det medförde att jag var och tittade på en lägenhet i smyg. Men det kändes så fel. Jag började släppa honom lite närmare igen och det kändes så skönt. Är så glad att jag gav honom en sista chans. Idag är vi tillsammans igen. Med detta i minnet så vårdar vi vår kärlek idag. Vi tar varandra inte för givet längre.
Precis som Karl 71, så är jag heller ingen psykolog eller relationsexpert. Din man verkar ju vilja göra något åt problemen. Du kanske kan släppa honom lite närmare och på så sätt börja känna för honom igen. Jag vet att det är inte enkelt, fast mitt råd är ändå att försöka.
AJAJAJ!
Låter EXAKT som de tankarna jag hade våren 2006. Min fru hade fullt upp med sitt jobb och för varje vecka som gick, så förändrades min syn på henne och vårat äktenskap (samliv). Jag försökte få henne¨att förstå hur jag kände, fast jag nådde aldrig ända "fram".
Med förfäran insåg jag att mitt äktenskap var på väg utför stupet, och det fanns inget jag kunde göra.
Av en ren slump träffade jag på en psykolog genom jobbet och efterhand som vi pratade så insåg jag att jag inte bara kunde stå och titta på. Vi hade ju en HISTORIA ihop, som betydde oerhört mycket.
Sakta men säkert så började knutarna att lösas upp och med facit ihand så var dettta oerhört nyttigt för vårat förhållande.
Vi går fortfarande hos en relationsexpert någon gång om året. Bara för att inte hamna i samma fälla igen.
Du verkar ju ändå glad att din man gör något åt saken, så tänk dig för. "Inget är omöjligt"...
Om du är osäker på ert fortsatta liv. så tror jag iaf att du kommer ångra mer att du inte gav det chansen än tvärtom.
"En resa på tusen mil börjar alltid med ett enda litet steg..."
Missade lite... Mitt inlägg ska vara:
Även om du just nu är tveksam till ert fortsatta liv tillsammans, så tror jag iaf att du kommer ångra dig mer att du inte gav äktenskapet chansen än tvärtom...
"En resa på tusen mil börjar alltid med ett enda litet steg..."
Lycka till!
