Barn med selektiv mutism

Hej

Vi misstänker att vår dotter, snart 5 år, lider av selektiv mutism.
Hon har slutat prata på dagis sedan efter jullovet. Dagis är i kontakt med specialpedagoger med erfarenhet av detta och jag har träffat psykolog på BVC. Funderar på att själv ta kontakt med BUP om inte psykologen kan hjälpa oss...

Våran dotter hade det. Som tur så gick det över med tiden.

Hur gammal var hon, hur gammal är hon nu? Blev hon diagnostiserad? Vad fick ni för hjälp?!
 

hm, verkar vara problem med den hemsidan nu... här är en artikel från Aftonbladet om detta och så finns det en bra facebook-sida: www.aftonbladet.se/halsa/article15634283.ab

och ännu en artikel skriven av Gunilla Gerland: www.newsmill.se/artikel/2012/12/06/den-neuropsykiatriska-sjukdomen-som-l-mnas-utan-behandling

Jag är väldigt öppen för allt...men jag vet inte om min dotters problem stämmer överens med PANDAS. 

Hon är väldigt öppen och glad och leker och låter på dagis. 
Hemma är hon som vanligt. 

Hon har alltid varit blyg, varit ganska tyst i stora sällskap.

Vad tror du om det, kaffemamma?? 

Jag vet inte särskilt mycket om vare sig selektiv mutism eller Pandas är jag rädd, så jag har dessvärre ingen aning. Det jag tänkte på var bara det här att det hade kommit plötsligt, som Pandas gör. Hur man är i övrigt säger den diagnosen ingenting om. Förhoppningsvis hittar du folk här som är bättre insatta.

Har en dotter i övre tonåren som har diagnosen. Hon slutade oxå tala på dagis i den åldern. Än har det inte "försvunnit" (det gör det ju aldrig), men träning, träning och åter träning så kommer barnet vidare!!  
 

Hon talade fram till 6 års ungefär, sen blev det tyst och hon är fortfarade mycket tyst. En stökig klass och en mycket opsykologisk lärare gjorde inte saken mycket lättare :( Vi har provat det mesta talpedagog, kbt etc men jag tycker inte mycket har hjälpt där. Men vi har gjort mycket övningar i dagliga livet, handla, åka buss etc tycker det har gett mest, tryggt med föräldrar med som kan stötta upp när det "knyter" sej, men ändå kräver och är lite tuffa, även om det är svår. Lite känner jag nu efter skolan snart är klar med gymnasiet (en av de breda linjerna=stolt mamma) och dottern faktiskt ska börja på högskola, att ta det lugnt och låt skolan vara en värld, kräv extra resurser, gå inte med på ngt som inte känns ok för dej och ditt barn,  lös skoldagen där med alternativa lösningar!!

Min femårige son har selektiv mutism. Han utreds nu även för autism, vi får se var det landar. Han kan vara väldigt social med (av honom) utvalda människor. Han har väldigt svårt i styrda verksamheter. Sedan ett år tillbaka så pratar han med de flesta av barnen på dagisavdelningen, men det är betydligt svårare med personalen.

Det finns en sluten grupp på facebook kring selektiv mutism. Skicka pm för mer info kring denna grupp.
Anna

Nej, den är svensk. Gruppen är dold så du kan inte hitta den. Du behöver vara vän med någon i gruppen som kan lägga till dig. Det är inte så mycket aktivitet i gruppen, men det är ett bra ställe att skriva tankar, funderingar och annat i.

Hejsan!
Jag har en dotter som är 3½ år och hon är jätteduktig på att prata och glad och charmig. Men hon pratar bara med 5 personer (vuxna). Barn kan hon prata med, utan problem. Jag vet inte om hon pratar med alla barn på förskolan eller om det är mest de hon leker med. Men hon pratar inte med förskolefröknarna, hon har gått där i 1½ år. Hon kan ha sagt något enstaka ord till någon fröken någon gång.
Hon säger själv "jag kan inte prata med den personen..." om vissa personer.
Hon pratar med mamma, pappa, mormor, morfar och farmor.
Hon har alltid varit "blyg" suttit i mitt knä, lyssnat och när någon frågar henne något vänder hon sig mot mig och säger "mamma du skall säga!"

Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare, men mer och mer har det känts som ett problem att hon inte pratar med vuxna och framför allt inte fröknarna på förskolan. Även mina kompisar och kollegor som hon träffar tämligen ofta, är personer som hon inte pratar med. Däremot kan hon tillbringa dagarna med dem men säger ingenting. Hon nickar eller skakar på huvudet.

Igår satte jag mig vid datorn och googlade och fick fram "selektiv mutism" och det känns som att det passar in väldigt bra på henne. Många punkter av det man kan läsa sig till på Wikipedia stämmer in på henne.
Idag kontaktade jag BVC och hoppas på att få en remiss till psykolog.

Jag kommer gärna i kontakt med personer som också har barn med selektiv mutism. Går gärna med i gruppen på Facebook som någon nämnde i tidigare inlägg i denna tråd. Det hade varit väldigt skönt att ha några att prata med om detta, som förstår.

Hoppas att någon svarar.      

Jag har skickat pm till dig, Mimmiskrutten, om hur du kommer med i facebookgruppen.
Anna

Jag arbetar som förskollärare sedan många år och har en gång mött ett barn som ev kunde stämma in något på selektiv mutism. Det var en pojke som var i 3 års åldern där han inte pratade alls med de vuxna på förskolan. Sa något enstaka ord till sina kompisar. Pratade för fullt hemma med sina syskon och föräldrar. Han var försiktig i sin framtoning och gick rätt mycket själv.

När jag började arbeta på den förskolan(inte på hans avdelning, 2 avdelningsförskola) så sa hans personal att "han är sån...."

Det gjorde ont i mitt hjärta.. och när vi var sammanslagna på morgon och eftermiddag, så tog jag de tillfällen som fanns att använda ett knep.. humor... lekfull humor..tillsammans med honom och de kompisar han lekte med.. skojade lekfullt.. inga krav på att prata.. Jag pratade för fullt... jag skämtade om larviga saker.. hans kompisar skrattade.. i början så stod han lite vid sidan om de lekar jag gjorde.. jag "bjöd" alltid in..gav honom mycket ögonkontakt.. glad sådan.. leenden.. skratt..(jag som larvade med mig själv.. aldrig på hans bekostnad.).. Jag höll på så, så ofta jag kunde.. enkla skämt lekar.. det tog ett tag... minns inte exakt.. 2-3 månader...ju mer tillit han kände till mig ju mer släppte det..långsamt.. i början var det mest avvaktande förvåning...skepsis.. till så småningom.. nyfikenhet.. till försiktiga leenden.. till SLUT:.. vi skrattade tillsammans... han skrattade så att det hördes!!!!     Sen släppte det mer och mer...han började försiktigt prata mer med sina kompisar.. sen kom det också att han började prata enstaka ord till vuxna.. mest mig i början... efter ca ett halvår efter det jag börjat med mina humorstunder.. så pratade han en hel del både med barn och vuxna.. kanske inte riktigt lika mycket som sina kompisar. .men en stor förändring från att varit helt tyst till de vuxna och något enstaka ord till sina kompisar ...till att höra honom säga långa meningar... Vilken känsla..

Då visste jag inte att det fanns selektiv mutism.. läste om det långt efteråt.. Vad ville jag med detta inlägg... Glöm inte lekens kraft.. den ömsesidiga kravlösa humorn.. bjud på dig själv... skratt tillsammans kan vara en nyckel.. Kanske inte ett skratt i början.. kanske bara ett nyfiket ögonkast..

  

Min son började färskolan vid 2,5 års ålder. Han var helt tyst två terminer, ingen satte en stämpel på det. Men hemma pratade han på som vanligt och även med personer han kände sig trygg med utanför hemmet.

De kopplade in specialpedagogen på förskolan som har observerat honom i flera omgångar sen dess. Det de har arbetat med är att ta bort tvånget att prata. De har såklart pratat med honom, men inte på ett sätt där de måste få svar för att komma vidare i konversationen.

Bildkort har varit en guldgruva, för då kunde han bara peka!

Idag är han 5 år och kan fortfarande välja att inte prata, särskilt då när de sitter i ring. Men personalen är väl medvetna om det vid det här laget, och frågar "vill du inte svara?". Skakar han på huvudet släpper de det och går vidare. Han är fortfarande blyg bland främlingar och håller sig nära oss föräldrar när vi inte är på kända platser.

Både jag som förälder och personalen ser drag av autism hos honom, men vi är överrens om att testa honom i förskoleklassen i höst där han behöver bli allt mer självgående innan vi tar upp en eventuell utredning.

Är det något som är aktuellt för ditt barn?