Lider du av "The nice girl syndrome"?

Nej, det kan jag inte påstå att jag gör.

Ja det gör jag, eller rättare sagt så jobbar jag för att ändra på det. Har aldrig fått så mycket skit som när jag försökt vara snäll. Har insett att folk verkar må bäst av att man beter sig aningen arrogant.

Levde i flera år i ett misshandelsförhållande..

Nej, inte längre. Gjorde det förr. Kan säga att livet blivit bra mycket trevligare och lättare att leva sen jag slutade vara the nice girl.

Nej, jag är inte för snäll, men jag varit det. När jag var 18-20 år hade jag lätt kunnat brytas ner av en misshandlare, om han var tillräckligt subtil och skicklig. Kanske kan det hända nu också, man ska aldrig säga aldrig. Men nu är jag betydligt bättre rustad och har en helt annan självrespekt än tidigare. Jag har aldrig haft dålig självkänsla egentligen, men när man är ung, naiv och oerfaren är man självklart mer sårbar.

Dock tar länken upp en viktig aspekt. Det är misshandlaren som har problem. Inte offret! MEN det enda sättet att skydda sig är att stå på sig och lära sig se tidiga varningstecken mm... 

För att utveckla spridandet av denna viktiga information skulle jag vilja peka på vad man kan ha som riktmärken, alltså hur en sund relation SKA vara 1) Han respekterar dig och lyssnar på dig, dvs det känns inte bara som en "fasad".

2) Han talar inte bara illa om sina ex, utan har en mer nyanserad bild av det förflutna.

3) Allt är inte andras fel, dvs han kan erkänna egna fel och brister.

4) Han uttrycker sig inte nedlåtande om kvinnor (eller om andra människor öht). Kritiserar han andra är kritiken saklig och han har "skäl" för den.

5) Han skämtar inte på andras bekostnad eller på ett sätt som sårar andra. Om det råkar ske av misstag, ber han om ursäkt och slår inte bara ifrån sig.

6) Han försöker inte ändra på dig eller "styra" dig. Han verkar tvärtom tycka att det är spännande att ni tycker olika och att ni kan lära er något av varandra. Han kanske gillar att diskutera med dig och få nya infallsvinklar etc. Han kan mycket väl ha starka åsikter, men han måste inte "ha rätt" hela tiden.

Det finns mycket mer att skriva, men ovanstående är en bra utgångspunkt. Ovanstående betyder nämligen på att han ser dig som en JÄMLIKE och är intresserad av DIG som person och inte har behov av att styra dig eller trycka ner dig. Vilket i grunden är vad som skiljer en sund relation från en osund, oavsett vilka uttryck dessa tar sig.
 

När jag lärde känna min man, stämde han in på några av de kriterier som finns angivna under "tidiga varningssignaler". Inte helt men delvis. Han hade ibland en kaxig attityd utåt, särskilt mot media. (Är en offentlig person). Kunde ibland skämta på andras bekostnad etc. Han talade illa om flera av sina ex (dock inte alla). Han visade viss svartsjuka. (Har dock aldrig varit särskilt kontrollerande till vardags).

Han kunde (kan!) också vara charmig och ha humor, men hans attityd var något som "avskräckte" mig i början och trots att han både ser bra ut och vi delar många intressen mm, skulle jag ALDRIG ha fallit för honom om han inte hade ändrat sig. Det var andra omständigheter som gjorde att vi lärde känna varandra. Sedan började vi träna ihop och idag är vi gifta, har en 2-årig dotter och ett till barn på väg.

Han förändrades på något sätt när vi blev ett par. De som känner honom väl privat har visserligen alltid uppfattat honom som en sympatisk och godhjärtad person, men många andra blev förvånade. ("Va? Är han inte lika kaxig eller självgod längre?" Typ...) Han är världens bästa pappa och make. Vissa har skämtsamt frågat om han har blivit en "toffel" för att han är så kär i mig, om jag alltid får som jag vill etc? Men det stämmer inte heller. Han har en vilja av stål och kan vara sjukt envis och energisk, han driver mig till vansinne ibland (om än sagt med glimten i ögat), men jag ÄLSKAR hans humor, jag ÄLSKAR att diskutera med honom, vi har ofta haft jättekul ihop och jag har ALDRIG känt att han inte har respekterat mig. Han gör mycket för mig, det ska erkännas, men inte får jag alltid som jag vill och så vill jag inte ha det heller. Jag gör också mycket för honom, vi stöttar varandra i våra respektive "karriärer" mm. 

Vad vill jag säga med detta? Att allt inte är vad det ser ut att vara på ytan. Att människor KAN förändras, men att man självklart ska lämna en partner som behandlar en respektlöst!
 

Jag skulle ha sett alla tecken.. Fan vartenda en fanns där... Noll sympati, envis, självisk, asså allt.. När jag väll insåg (och då har jag många gånger under bråk sagt att det är psykisk misshandel du pysslar med) så va det läskigt... Asså näst intill varenda punkt stämde in på honom och alla på mig.. Om hur jag dröjer mig kvar och inte riktigt vill gå hem, hur jag ältar gamla bråk i ett försök att förstå vad som gick fel.. Att bryta var hemskt.. Inte länge sen nu..,

Men du som beskrev din man som godhjärtad av sina vänner.,
Min ex sambos vänner kan inte säga något om honom och säger dom något så är det att han oftast är dyngrak och skitzad...
Och att han dricker otroliga mängder har väll inte direkt gjort misshandeln bättre,

Hela uppbrottet har han först skyllt på mig, sedan på sina föräldrar och nu senast på sin brors flickvän... Trotts att jag sagt Att jag är less på att bli fysiskt och psykiskt misshandlad och ett resultat utav vad HAN. Har gjort mot mig...

Hade jag inte fått den klarheten jag fick av att Googla psykisk misshandel, hade jag aldrig förstått hur nere jag är i livet.., ändå är det svårt nu och jag vill egentligen gå tillbaka :(

Jag förstår inte det är bara bra om en tjej är snäll