Det här är en sak som jag tänkt mycket på, har försökt pratat med min sambo om det men hos henne är det inget frågetecken.
Har ni pratat om det hemma? Är det en självklarhet ? Eller är det fler än jag som är förvirrad i vad barnen ska kalla sina samkönade föräldrar ? Är de så självklart som Mamma och Mamma ?
Det är olika. Men många säger mamma och mamma. Det är ju liksom två mammor ;) Vet att en del säger "mamma Karin" och "mamma Sanna". Finns nog en hel del varianter. Barnen fixar det lätt :)
Vid namn verkar ju vettigt, eller som ovanstående skriver.
Nu har jag förvisso inte samkönade föräldrar men jag har aldrig kallat mina föräldrar för mamma eller pappa under uppväxten och det tog ett ganska bra tag tills jag insåg att det verkar vara rätt ovanligt.
Hum,, ni kanske har rätt.
Jag vill gärna bli kallad mamma. Men min sambo vet inte om hon känner sig bekväm i de. Det är inget hinder för mej att det skulle bli en mamma Karin/mamma och en Sanna. Men samtidigt vill jag att alla andra ska förstå att min sambo är mamma/förälder lika mycket som jag trots att hon blir till talad med namn och inte mamma.
För barnen spelar det nog ingen roll vilket, det vi säger kommer ju bli naturligt för dom. Jobbigt kanske för barnet när dom går i skolan och ska förklara för sina kompisar att dom har två mammor och inte en av varje. Eller ?
Vår 3,5-åring växlar mellan "mamma", "mamma *förnamn*" och bara förnamn hejvilt för oss båda två, och har gjort sen hon började prata. För oss var det självklart att vara mamma båda två - vi *är* ju mammor båda två. Visst är det också en markering gentemot omvärlden. För mig sänder det att vara en "mamma" och en "förnamn" signaler om att bara den ena är just mamman, den andra något annat. Helt okej om det är så man vill ha det, men som sagt, vi är mammor båda två, och har samma roll i det (även om vi förstås är olika individer).
För barnet har det inte varit något konstigt. Hon använder namn när det är viktigt att det blir rätt, annars ropar hon tills rätt mamma svarar. Oftast spelar det dock ingen roll, och då säger hon "mamma" när det bara är en av oss vilken som hon vill ha, eller "mammorna" när hon vill att vi kommer båda.
Förvirrad är hon inte heller. För henne är det lika naturligt att hon har två mammor och bästisen en mamma och en pappa som det är att hon har en lillasyster och bästisen en lillebror. Familjer ser olika ut, helt enkelt. Hennes kompisar på förskolan är inte heller det minsta förvirrade - det är precis lika glasklart för dem.
Det känns som en icke fråga. Vanligtvis kallas den kvinnliga föräldern mamma, men även mor, morsan och dylikt kan förekomma. Men manliga föräldern kallas i allmänhet pappa, men även far, farsan och dylikt kan förekomma.
Vad bra att ni kommer med era åsikter och tankar :)
Roligt och höra från dej Sina, hur det går till hemma hos er och när du beskriver de känns det jätte naturligt :)
Jag pratade lite med min Sambo igår om detta och jag tror att om vi skulle lyckas och få barn kommer det bli Mamma och Mamma :) ev namn efter för att förtydliga vem man menar. precis så som du berättar Sina !!
Tack så jätte mycket för era svar, just nu är inte allt lika förvirrande , saker och ting känns naturligt :)
Men nu har jag en ny fråga :) Vilket efternamn har ni eller kommer erat barn att få. Får barnet efternamnet efter mamman som föder barnet eller den andra mamman och varför vart de så? :)
För både mig och min fru är det viktigt att vi båda kallas för mamma. Eftersom vi hört om barn som rationaliserat bort mamma till förmån för förnamnet så har vi faktiskt medvetet låtit bli att använda mamma+förnamn och oss emellan använder vi förnamnen ganska sällan. Vi har även sagt till på dagis att vi vill att de säger mamma och inte mamma+förnamn. Fånigt tycker säkert många, men det viktiga är ju att vi är överens :)
Vår 3-åriga son säger mamma och när det av ngn anledning är viktigt för honom med en viss mamma så säger han 'andra mamman!' ifall fel skulle dyka upp. Men nu börjar vi lära oss av hans tonfall tror jag vilken mamma som avses, i alla fall så vet vi bara vem det är som efterfrågas... ¨
Hur som haver råder ingen förvirring so far med mamma-utan-namn!
När det gäller efternamn så bär vi samma efternamn (min frus, eftersom det var bästa alternativet) allihop. Känns också lite viktigt för oss :)
Det är befriande att vi resonerar olika! Fast som några av er säger så får man (jag) kanske jobba på att inte lägga någon värdering eller försöka hitta någon skillnad i att den ena t ex vill bli kallad mamma och den andra bara förnamnet.
Min moster är gift med en kvinna och deras döttrar säger; Mamma Jojje och Mamma Thella till dom. Inget konstigt 
Vi har också samma efternamn hela familjen. Hade vi inte haft det skulle vi nog ha bestämt första barnets tilltalsnamn först, och sen bestämt vilket efternamn som passade bäst. (Men vi hade nog landat i använda den ickebiologiska mammans - dels för att hennes namn var finast, särskilt till det namn vi valde till äldsta barnet, och dels för att det faktiskt hade känts "rättvisast".) Sen hade vi velat att syskonen hade samma efternamn.
För övrigt stör det mig inte att mina barn kallar mig vid förnamn. Det är liksom inget vi har jobbat på att undvika eller som vi går och är ledsna över.
Och så en sak till. Om ni inte vill vara mamma Anna och mamma Sara (ja, eller vad ni nu heter), men inte vill vara mamma och Sara heller, så finns ju andra alternativ. Mamma och mammis verkar inte vara helt ovanligt.
Vår dotter säger mamma till oss båda. O vi hör vem hon menar. Missar vi ändå så upprepar hon med namn men det behövs sällan. Låt barnen välja sätt. Båda är ju föräldrar.
ååå jag blir så glad över att de finns så många samkönade föräldrar som har barn tillsammans :) Jag hoppas vi kommer lyckas när det är dags också :)
Som de ser ut just nu blir de Mamma och Mamma :) vi kommer nog se till att hela familjen får samma efternamn vilket vi nu väljer. Gissar att det inte bli mitt i alla fall då tjejen är envis och vill ha sitt kvar :) hehe.