Min dotter som är 3,5 månader är jätte rädd för min mamma och andra människor som vi träffar ofta. Hon blir hysterisk bara när de tittar på henne. Ingen kan ta henne. Min mamma tycker att det är jätte jobbigt. Finns det nåt man kan göra? typ vänja på nåt sätt.?
Min tjej var likadan i den åldern. Förstår att farmor och farfar tyckte att det var tråkigt att inte kunna ta henne i famnen men det var bara att gilla läget.
Nu är hon 15 månader och blir jätte glad när hon träffar dem. Tror inte man kan göra något särskilt åt det.
Så är mina syskonbarn. Äldsta är nu 4år och det har gått över även om han är blyg och inte vill prata. Yngsta fyllde precis 2 och har iaf slutat skrika i högan sky bara för att man tittar på henne.
Så visst kan dom växa ifrån det, när bestämmer dom själva. Men låt det bara vara, att tvinga barnet vara i famnen kommer bara göra det värre.. även om det är tråkigt att man inte får hålla.
Har du tur är det bara en fas som snart går över.
Min dotter har varit likadan. Det blev bättre vid 4-6 månader, sedan blev det värre igen vid 7 månader. Nu vid 8 månader är det bättre igen men det är inte så att vem som helst kan hålla henne, inte ens alltid hennes pappa kan ha henne utan skrik och gråt om hon är trött (även om han som tur är oftast kan lugna henne hyfsat snabbt nu). Jag tänker att hennes relation till andra inte blir bättre om hon tvingas vara hos dem när hon är ledsen och rädd så jag brukar ta henne om hon inte lugnar sig snabbt och prova igen när hon verkar piggare. Jag tror att det är sunt att vara selektiv som bebis och att det kommer bli bättre när hon är äldre.
Haha, tänk så lika djur och människor är egentligen, för precis så beter sig våran hund när man träffar nya människor eller kommer hem till dem. Det bästa är att bara låta dem vara även om alla menar så väl.
OBS! Ville absolut inte förminska problemet på något vis, tycker bara att det är en spektakulär koppling :)
Alla bebisar blir så, men vissa visar det mer än andra. Det är ett naturligt steg i anknytningsprocessen och brukar komma runt 3 mån. Det betyder att anknytningsprocessen fungerar normalt och bebisen har nu börjat knyta an till er som är de närmsta personerna som tar hand om henne mest. Det kommer gå över om ni tillgodoser det behovet hos henne. Man ska givetvis absolut inte tvinga en liten bebis att vara hos andra om bebisen gråter och visar rädsla/ångest. Det går inte att vänja dem genom att göra så. Däremot kan man främja att bebisen knyter an till ytterligare någon enstaka (som tex din mamma) genom att du finns så pass nära att det känns ok för bebisen. Måste du ha bebisen i din egen famn så ha det och din mamma är intill och gullar etc med bebisen om det går bra, eller hjälper till med blöjbyten tex. På så sätt främjar du att bebisen kan vara trygg med ytterligare en person förutom dig själv. Men att vänja bebisen vid många olika är absolut inte sunt, och det är väldigt positivt att din bebis reagerar negativt mot sånt. Jobbigt, ja kanske det. Det är ju en människa du har att göra med...
Runt 7-8 mån kommer nästa steg i anknytningsprocessen, och det är det som brukar resultera i separationsfasen som redan nämnts i tråden. Då brukar det bli ännu värre. Men mellan dessa två faser brukar det vara en period som är förhållandevis lugn just utifrån den här aspekten.
Lina822. Föräldrarna har det inte så bra som vi så de får pengar för att vara föräldralediga. Men ändå...
Vet att tråden är gammal men undrar Hur det har gått för ts? Blev det bättre för din dotter? Min 3 månaders är likadan, rädd för okända och blir rädd borta. Jag börjar bli orolig för att det är jag dom gör fel, blir stressad nu när vi åker bort och så.