Vi som startar processen 2013

Hej, jag är gärna med här. Vi startar processen nu med första infosamtalet nu i juli! Föräldrautbildningen går i höst. Vi bor också i Östergötland...

TS, hur gick infosamtalet? På vilket sätt var det värdelöst?  

Grattis!

Jag är 31 och min man är 27.

Precis som TS så vill jag inte utsätta min kropp och mitt psyke för IVF. Har ätit flera hormonkurer tidigare och nu får det vara nog. Har inte alls det där behovet av ett biologiskt barn, vara gravid, förlossningen osv. Har själv försökt få barn i totalt 6 år, varav ca 2 med maken. Så min acceptans startade för många år sen, tanken på att till slut få adoptera är enbart lättnad. Men det vet man ju inte om vi får medgivande så vill inte ta ut nåt i förväg...

Ts, undrar om vi tillhör samma kommun... Synd att alla är anonyma så man inte kan ställa frågor till er "bakom tråden".    

Hej! Vi bor i Norrköping nu. Men vi flyttar till Mjölby kommun. Men min man pratade med (gissar jag) samma kvinna ni var hos. De var inte helt överrens om var vi skulle börja processen, i Nkp eller Mjölby. Hon i Mjölby verkade väldigt trevlig.

Vad roligt med flera stycken från Östergötland. Anonym (längtar) - Jaså, vad ska det vara för kort då? Vad är kraven?  

Aha, ja det har jag hört att Ryssland vill ha. Just det där med det inredda barnrummet. Känns ju lite märkligt att inreda ett barnrum så långt innan. Ska ni ha bilder på släkt och vänner också?

Förresten, får jag fråga er andra som är i ganska tidigt stadium av processen... Har ni berättat för alla att ni vill adoptera? Dvs släkt och vänner. Själv tycker jag det känns jättekonstigt att säga sånt till folk utanför den närmaste familjen. Det är bara våra familjer som vet att vi inte kan få barn, alltså föräldrar och syskon. Resten vet inte ens att vi börjat försöka. Sen är jag jätterädd att vi inte får adoptera, sånt vet man ju inte...  

Jaså? Min oro ligger i att jag åt antidepressiv medicin under ett halvår och gick i terapi samtidigt för ca 6-7 år sen. Det förändrade verkligen allt och idag mår jag superbra men är så rädd att det här kommer tillbaka och ska utredas till tusen. Och att det sen visar sig att jag anses olämplig för hur jag mådde då. Jag anser ju att alla kan må dåligt för saker som händer, men det är en styrka att kunna ta sig ur det. Men har förstått att det inte alltid ses så när det kommer till adoption... 

Vågar inte alls slappna av och ställa in mig på det här med att adoptera märker jag. Lägger till tanken att jag inte blir "godkänt" som förälder hela tiden. Känns läskigt att berätta om det för släkt och så också då, för tänk om vi inte får medgivande. Fy vilket nederlag, hur förklarar man det?

Men nu har vi första mötet i slutet av månaden, ska bli intressant!  

Man kan ju hoppas det, det gör mig lite lugnare att höra.