Lever med en psykopat... Varför är det så svårt att lämna?!

De är nästan så d beskriver mitt förhållande. Jag finns på inbox!

Vet hur det är. Har varit tillsammans med 2 puckon.

Skriv ner allt han gör på ett ställe han inte hittar. När du sedan känner att du saknar honom så tar du fram och läser allt det dåliga han gjort mot dig.

Jag vet att det är otroligt svårt att lämna, man är beroende kan man säga. För att den personen gjort en beroende. Lätt för andra att säga att det bara är till att dra, men det är det inte. Man är känslomässigt fängslad, och den vägen ut från fängelset är lång och jobbig.
Du kommer gråta, sakna, vara arg och tvivla. Se till då att göra saker, hitta vännerna du tappat bort, gå en kurs vad som helst som gör att du kan vara sysselsatt så blir tankarna och saknaden efter honom mindre med tiden.

Vad han än säger och gör så är det INTE dig det är fel på, felet är honom. Du kan inte ändra honom (hur mycket man än kämpar och vill). Endast han kan det, och sådana människor inser tyvärr aldrig sina egna problem och kommer därför aldrig kunna få riktig hjälp.

Inboxa mig!

Dessa män är ju experter på att prata och hjärntvätta.

Jag stannade kvar hos en man som misshandlade mig psykiskt och fysiskt enbart för att jag var så rädd för honom, jag försökte dra ett flertal ggr (men då kom (hoten).
-Hot riktat emot min närmsta osv. 

http://www.storyofme.se

Tre veckor har gått sedan mitt ex misshandlade mig och hotade med att förstöra mitt liv. Var tvungen att ringa polisen för att han kastade ut mig ur min lägenhet utan mobil, plånbok och nycklar. Han blev släppt dagen efter och har försökt med alla knep han kan att få tag på mig. Det har inte varit lätt att motstå hans vädjande ord, hans manipulerade sätt eftersom han ju vet vilka mina svagaste punkter är. Men det som hjälper mig är att jag samma natt efter att han hamnade i arrest skickade ett sms och berättade för alla de närmsta vänner vad som hänt och att jag var livrädd. Ringde kvinnofridslinjen och fick stöd där. Ringde även kvinnojouren och hon som svarade hjälpte mig otroligt mycket. Det var en medmänniska som svarade. En som förstår att man både kan hata och älska en person som misshandlar en. Hon dömde inte. Gav mig praktiska råd i ex. hur jag kan skydda mig och mitt för stunden. Till alla er som inte vet varken ut eller in: RING KVINNOJOUREN. De lyssnar och vet vad de sysslar med. Trodde aldrig att jag skulle få så mycket hjälp och stöd från mina vänner men utan de så hade jag säkert fallit för hans knep. De lyssnar till mig när jag gråter för att jag saknar honom och talar mig till rätta när jag är farligt nära att ge honom kontakt. Att polisen vill att man anmäler brott i nära relationer är för mig bara en fasad. De har inte hjälpt någonting för allt är "ord mot ord" och jag förstår hur de måste redo ers pga. lagstiftningen. Men man känner sig bara som en del av statistiken. Men alla vi som skriver i det här forumet vet att det existerar. Vi kan iaf hjälpa varandra.

Min styvfar visade inte ens någon ånger efter att han slagit morsan. Inget dåligt samvete, ingenting. Han sa bara att "Det kunde du gott ha".

Det kunde räcka med att såsen inte var färdig till maten när han kom hem, så kunde hon få sig en omgång. Ju längre de var tillsammans, desto mer fel hittade han på henne och ju mer kontrollerade han henne. Till sist fick hon inte träffa eller ringa till någon av sina vänner/väninnor eller släktingar utan att han var med eller hörde, och hon fick stryk för minsta felsteg hon gjorde. Där kan man snacka om riktig psykopat.

Han blev åtalad för grov misshandel efter att de hade separerat, men han hade sånt munläder att han lyckade snacka sig ur rättegången och lyckades t.o.m få det till att det var hon som var brottslingen /psykopaten.

Det tog mig allt för många år att gå. Jag såg signalerna men hade inte förmågan att lämna han på riktigt. Minns inte hur många gånger jag flyttat fram och tillbaka. I efterhand inser jag att jag var rädd över vad som skulle hända. Resan blev inte lätt och jag är mitt uppe i den. Samtidigt är jag så glad att jag gick mitt i kaoset runt omkring. Läs gärna vidare...

m2.nattstad.se/Morsa

Jag vet ej om min pojkvän är empatistörd.

Jag är djupt chockerad av de 3 senaste veckorna. Vi har varit ihop i 10 mån o sista tiden bott ihop i hans hemland(EU). Den sista dagen innan jag skulle åka hem (för 3 veckor sen) o vara i Sverige 2 månader, så gjorde han ett sexuellt övergrepp på mig. Två ggr efter det bröt jag ihop 2 ggr och frågade om han trodde vi kunde forsätta och sa att vi verkligen har problem. Han var oempatisk o ville inte trösta mig när jag bad om det. På kvällen försonades vi dock, han var gullig (o vi hade sex, inte det jag helst önskade då men,,). Efter det åker jag hem till Sverige, efter 3 dagar ligger jag vaken en natt o funderar på vad han egentligen hade gjort. Ringer en kvinnojourslinje och försöker berätta om övergreppet. Dagen därpå tar jag upp med honom per telefon varför han ville ha sex med mig när han såg jag var rädd. Han lyssnar o är (tror jag då) förstående. Senare på kvällen när vi brukar pratas vid, hoppas jag på att han ska ringa el smsa. Då får jag istället 4 porrbilder med våldsamt inslag och text där han skriver; detta är sex jag gillar, hoppas du kan ?lära? dig att uppskatta mm.) Jag får en EXTEM chock. Svarar ej på ett dygn o sen när vi pratar är jag mkt arg. Vi resonerar fram o tillbaka och jag är ganska otrevlig. Dan därpå pratar vi bara kort, jag säger att jag saknar honom o ber om ursäkt var otrevlig kvällen innan. På natten kommer enorm saknad efter honom och jag skriver ett kärleksfullt mejl och han svarar lika kärleksfullt. Dan därpå pratar vi och upptar förhållandet o våra drömmar o planer.

Dan därpå har jag ett terapisamtal på Kriscentrum jag sökte veckan dessförinnan..

Där säger psykologen att han kan va sexmissbrukare o empatistörd. Jag vill inte tro det riktigt. Ringer honom på kvällen o tar upp det o han blir mest irriterad. Han säger bland annat att om jag ska vbli hans fru så får jag på med på sånt han vill. (Ganska skrämmande,,).

Efter ett dygn så mejlar jag honom o frågar igen varför han, som han sa ?såg att jag ej ville ha sex? men genomförde ändå. Frågar varför han vill göra så mot den jag säger sig älska. Sa även att jag varit förstörd av det de två senaste veckorna.

Han skriver tillbaka kvällen därpå att det låter som jag beskriver en våldtäckt. Säger att han är ledsen men kanske inte förstod att det(sexet) skadade mig etc. Avslutade sitt svar med att han aldrig ville bli anklagad för detta.

Morgon efter skriver jag att jag saknar honom, det är sant, vi har varit enormt nära varandra under lång tid o haft det till stor del bra ihop. Han svarar ej förrens nästa dag att han inte vet vad han ska tro (av mina olika känslolägen antagligen). Jag skriver tillbaka att vi kan ta en vilopaus en vecka och han håller med. Nu har den veckan gått och efter ytterligare ett terapisamtal o massa läsande om psykopati så vill jag göra slut. Ont i magen av ångest sen igår. Imorse inledde han smskontakt igen (efter den tysta veckan) o sa han ville komma hit en vecka i juli. Jag svarade att jag tyckte vi skulle prata först o att jag inte var så glad,, Då skrev han, förvånande ng, att han ändå behövde semester o att vi kunde ses då om vi ville. Jag sa ok, ja självklart (lite överilat).

Vet inte ut eller in. Det här har varit en fantastisk kärlekshistoria. Han friade till mig efter 2-3 mån o vi har haft enormt mkt kul. Första ggn jag reagerade på att ngt var konstigt var efter ca 2 månader (distansrel då vi sågs en vecka per månad i början av relationen.) då jag spontant sa ?inte just nu? när han ville ha sex en gång. Då sa han ?det känns konstigt när du säger så?. Jag fick en chock. Han ville alltså inte jag skulle säga nej. Detta skapade en ständig slags rädsla generellt hos mig. När som helst kunde ju han initiera sex o om jag ej då ville det så skulle det kunna bli stora uppbrott. En gång gjorde han slut när jag inte ville exponera en del av min kropp för honom. En annan gång frös han mig ute 3 dar för en liknande detalj.

Funderar på att göra slut men tror delvis fortfarande på det vackra vi hade o våra fina planer.

Ge gärna gensvar. TACK.

Det finns tydligen en vetenskaplig fö

Det vackra och fina finns i ALLA relationer. På något vis så har alla människor bra sidor. De sidorna räknas inte när man ska utvärdera en relation. Det som man måste kolla på är de dåliga sidorna. Vilka är de, vad gör de med mig, hur påverkar de mig, är det bara småsaker eller är det grundläggande saker som handlar om respekt, värdighet och som sätter psykisk och fysisk hälsa på spel? Det är en jäkla skillnad på att vara disträ och att strunta i en annan människa, att bli sur för att någon struntar i disken eller att skrämma någon för att den inte diskat "rätt".

Om jag bara skulle se till de fina sidorna i de relationer jag varit så skulle jag aldrig ha kunnat göra slut med någon och skulle sakna varenda människa jag varit ihop med. All glädje, kärlek, passion, gemenskap, sex, romantik, omtänksamhet, förälskelse... Då har jag utelämnat otrohet, svartsjuka, psykisk sjukdom, svek, bråk, olikheter.

förklaring för fenomenet. Minns ej riktigt men någonting om att "the lows" orsakar abstinens som man bara blir kvitt med med "the highs". Kanske att likna vid någon sorts missbruk/beroende. Kemikalier i hjärnan som löper amok av partnerns störda beteende.

Du måste bryta beteendet. Har du möjlighet att åka utomlands en längre period med nån god vän som stöd? Kanske få kickar från att vandra inkaleden eller surfa i australien för att flytta fokus. Och sedan börja om på ny kula när du kommer tillbaks?

Senaste som hänt: vi gjorde slut några dar senare. vi hade uppenbarligen kommit till samma slutsats (jag blev lite sårad dock att HAN ville göra slut. Han beter sig knäppt o när jag reagerar gör HAN slut. Det naturliga borde väl va att han ber om ursäkt o bryr sig hur jag mår. Blev heltidssjukdskriven sen det hände. Jag har flyttat till han o hyrt ut min lght, offrat jobb o studier för han.)

På 4e dagen efter vi gjort slut dör jag av saknad nästan o då smsar han att vi borde ha kontakt iaf. Jag svarar att ej vet ut el in o vill ha betänetid 2-3 v. Han ringer på kvällen o vi pratar lite men jag framhärdar i mitt beslut om vilotid. 

Saknar han mkt men det kommer nog ta slut. Mitt liv e traschat. Misslyckats med studier vilket resulterat i katastrof ekonomiskt o psykiskt, utbränd för 4 månader sen pga det. har inget bra stans att bo för var tvungen hyra ut lägenhetn ett år för att det skulle va lagligt. Är psykiskt traschad och har spenderat massa pengar på att resa till hans land under de 11 månader vi varit ihop. Han är höginkomsttagare men ändå r det jag som betalat merparten (tror jag). Normen e ju även att mannen betalar lite mer.

Hej alla. Är i en likadan situation som ni och såg ni skrivit att alla här ju kan hjälpa varandra i tråden, då vi alla verkar sitta i samma situation. Skriver för att lägga den här tråden på minnet.

Jag saknar honom så mycket. Jag förstår inte hur jag kan sakna mitt ex, han som under 2 års tid var otrogen mot mig, slog mig, kallade mig för hora och fitta, han som anklagade mig för att jag hade sex med andra killar osv.

Det har gått fram och tillbaka mellan oss och när vi har tjaffsat så har han alltid hört av sig efter ungefär 1-2 veckor. Nu har det gått ungefär två månader sen vi gjorde slut och han har smsat mig men inte för att träffa mig eller bli tillsammans igen. Jag vet att detta är det bästa för mig och jag mår mycket bättre nu. Men jag känner en sån stor saknad ibland. Jag drömmer mardrömmar flera gånger i veckan att han stryper mig och är våldsam men ändå så saknar jag de "fina" stunderna vi hade. Jag älskar honom verkligen. Jag vill dock inte tillbaka till mitt förflutna med honom efter allt som hänt. Jag hatar honom samtidigt som jag saknar honom. Vad ska jag göra?

Hej! Den ensamma, gå inte tillbka nu... Du är ju fri nu. Fri att bli hel så du kan ha en bra relation senare. För min del är det slut efter tre månader av chock, sorg, krisjoursamtal, gjorde slut nu tredje gången för en dryg vecka sen. Jag har sörjt o gråtit så mycket så jag kom över till andra sidan. Jag vill inte fortsätta. För några dagar sen "kom jag på" att det inte var 1 övergrepp o några få gränsöverskridanden utan många övergrepp/ överskridanden fr första början. Jag var så kär o allt annat positivt gjorde att jag accepterade det. Normalisering kallas det. Han har antagligen en empatistörning o jag tycker synd om honom. Jag vet att han älskade mig mycket. Men jag är för sund nu för att acceptera hans beteende även om jag nog älskar honom fortfarande. Kram o lycka till!

Det där med "han har så fina sidor också" och "jag älskar/älskade honom mer än någon annan" har jag hört från flera personer som blivit misshandlade (psykiskt el fysiskt). Tycker det är så motsägelsefullt. Kan förstå att man känner det så och försvara honom medans det händer men när det händer efteråt också gör det mig fundersam. Är det så att man inte riktigt vågar erkänna för sig själv att man föll för en psykopat eller är det att de var så bra på att visa falsk kärlek ? 

Som nån skrev funkar det kanske som ett beroende. Och de är bra på att göra en beroende av dem. Nu sista veckorna saknar jag honom enormt mkt o vill tro på det fina vi hade. Och typ tycker det är fint att han fortfarande vill o säger han daknar mig eftrr att jag upprepat att det är slut 4 ggr. Vad är svårt att förstå egentligen?

Jag kan säga att jag tyvärr " såg ner" lite på tjejer som var i destro rel, tidigare. Tills jag fick uppleva det själv. Det har varit överfördjävligt svårt att avsluta kan jag säga. För min del så var det en stark underbar kärlek vi hade. Som om allt klaffar när vi ses. Har alltid roligt o givande bortsett fr det negativa. Det var härligt att ha ett så starkt band som vi hade. Som om vi två tillsammans var oövervinnliga. Och mycket mysigt runtbomkring, han är jättevacker o vi har samma intressen.

Men jag förstår anhörigas frustration när man ser det utifrån. Jag har två vänninor nu som gått tillbaka till män de kallat psykopater tidigare. En av dem blev mordmotad två ggr tifigare när hon försökt lämna. Seriösa hot, han hade beställt hjälp att en person som skulle ta livrt av henne. Nu är allt frid o fröjd* igen... Det gör mig frustretad o rädf för hennes del men hon lysdnar ej på mig.

Det där med "han har så fina också": Det är snarare så om det rör sig om en psykopat att de där fina sidorna är bara en tom fasad. Manipulation och visa upp det man vill se och höra. Tror många har svårt att lämna eller återkommer till en psykopat för de är så förälskade i den falska "fina sidorna". Inser man (och det kan nog smärta att inse man blivit grundlurad) att det bara var falskt är det nog enklare att lämna.

Känner tyvärr igen mig mycket.
Funderingarna på att man kanske överdrev hur illa han behandlade en finns kvar än idag. Jag kanske förtjänade det jag kanske är så hemsk som han beskrev.

Jag var tillsammans med honom i 6,5 år och det är cirka 1,5 år sedan jag lämnade honom.