Abort

Det är klart att en abort är jobbig. Du har rätt att sörja, det är en förlust även om man valt det. Man väljer ju den utvägen för att man är tvungen att ta den vägen. Jag gjorde själv en abort i vecka 13 (var 17 då 23 nu, tillsammans med en pappa som sa att han skulle putta mig nedför en trappa o slå mig i magen tills ja fick missfall. Bara för att han vela inte bli pappa. O en sån pappa kan jag inte ha till mina barn.. Så jag gjorde en kirurgisk abort i sista stund, jag fick ej se fostret, hade aldrig klarat det heller.. Kommer aldrig att glömma, kommer alltid att undra vem det var det gör så otroligt ont i hjärtat.Jag ångrade mig från den första tabletten jag tog, men då var det redan försent...Speciellt nu när jag har 2 barn som jag älskar över allt annat. Då undrar jag än mer vem det var som inte fick leva..Kommer alltid ha den där sorgen och tomheten inom mig.)

Lider med dig. Eller er båda ovanför!
Ni gjorde ändå ett bra val, ett bra val för barnet som kunde ha blivit. Känner mig stolt att se att folk faktist kan göra abort, inte för att jag tycker det är bra, tvärt om. Men ibland känns det som att det inte är meningen till att bli, inte mellan rätt personer. Hoppas ni får/fått tillbaka känslan av att vara gravida å lyckliga med det senare i livet.

Har själv inte gjort abort men nästan. Blev oplanerat gravid med min partner, som för den delen aldrig skulle kasta mig ned för en trappa och vi kommer väldigt bra överens. Första tanken var abort, blev inskriven på gyn som abortpatient. Men ul nr1 visade ingenting, blodproven visade starkt gravid efteråt. Jag började fundera, på att det kanske var meningen att det skulle bli ett barn nu, att jag blev gravid nu efter så lång tid av oskyddat och oförsiktigt sex, för att det var meningen att vi skulle bli föräldrar. Ul nr2 visade heller inga hjärtslag och jag blev förvirrad. Visste inte att detta kunde vara missfallstecken, ingen underrättade mig om det. Läste det på nätet efter mf. För det fick jag två dagar efter sista ul, kom ut som en klump i toaletten,, en stor blodig klump. Skulle gissa på att jag var mellan v10 och 12. Vården jag fick efter missfallet var nästan skamlig. Jag ringde till gynekologmottagningen och berättade det efter ca en vecka (för jobbigt att prata om tidigare än så). dem sa "Jaha! men gud vad bra!" gav mig ingen ytterligare info när jag gjort undersökning, sa inget om preventinmedel. fanns inga rester kvar och jag fick göra ett blodprov innan jag åkte hem, skulle ringa dit för att få veta vad provet visade men jag struntade i /glömde det.

Tomheten efteråt.. usch, vill aldrig genomlida det igen, hoppas det aldrig mer händer.
Skönt att få dela med sig av min historia, har inte pratat med många om det.

kram till er!