Hur mycket "klarar" man i vecka 32?

Nu är jag inte tvillingförälder, men jag sympatiserar starkt! Är själv gravid med foglossning i v31 och har en 4,5-åring. Inte alls så tungt som du har det, men sambon är ständigt sur och tycker synd om sig själv, trots att han inte jobbar heltid. Han tror också att han gör det mesta (gör dock mer än din man), och ser det som en STOR tjänst när han lagar mat så att det även räcker till mig. Hela tiden får han mig att känna att jag måste kompensera honom, trots att jag i verkligheten redan gör det mesta av hushållsarbetet, inklusive ligger på knä och gör rent toaletten (helt onödigt enl sambon som hellre ser att jag tömmer diskmaskinen som annars är hans enda uppgift) När vi väntade sonen fanns ju inga andra barn och sambon hade ett sabbatsår efter att ha fått en stort avgångsvederlag, ändå pratade han efteråt om hur jobbigt det var för honom att behöva bära hem all mat själv. Det är faktiskt helt obegripligt, men bottnar väl i att de är bortskämda och väldigt dåliga på så kallat rollövertagande. Lite moment 22 då de blir sura på för att de tycker att det är tjatigt att höra att man har ont o s v, men inte fattar av sig själva hur tungt det är. I ert fall kommer ni snart att ha 3 småbarn, en jättetuff situation även med en mer förstående partner, så jag föreslår att du tar kontakt med familjerådgivningen. Som småbarnsföräldrar har ni förtur och det låter som att ni behöver hjälp att komma överens om hur ni ska få det att funka med nyfödda tvillingar utan att du går in i väggen.

Är i v33+4 nu med tvillingar och det är skittungt. Har jättemage och kan knappt sitta ner på en stol längre för att magen är i vägen. Har också en 20-månaders och sambon får ta så mycket han bara kan med henne, för jag orkar inte lyfta runt på henne. Vill inte vara ensam längre med barnen (20 mån 4,5 och 7), då jag blir så sjukt trött och får förvärkar, så skall han bort på kvällen, så får han hjälpa mig med läggning först.

Sambon gör det mesta hemma, fast jag känner mig tjatig när jag ber honom om grejer. Om jag frågar säger han alltid att det är OK att jag går och vilar, fast ofta smiter ju barnen iväg från honom och hoppar lite i sängen där jag vilar, så att jag blir sur. Barnen går alltid till mig också automatiskt, så jag försöker alltid skicka dem till honom, men ibland orkar jag inte, så jag bara hjälper dem med vad det nu är.
Sedan är det klart att jag försöker göra så mycket jag bara orkar, för att avlasta honom, men jag har noll ork, blir helt snurrig av att stå och laga mat.
Jag bryter ihop ibland och gråter när jag får för ont och inte bett sambon om hjälp, för att jag tycker att han skall fatta själv att jag inte orkar, fast det är nog lika mycket mitt fel, som tycker att han borde fatta.

Jag är skittrött på att vara gravid och vill kunna röra mig igen, men samtidigt säger mig hjärnan att det är bättre att de små stannar inne ett par veckor till, för föds de nu kommer de hamna på neonatal i säkert minst en månad, vilket kommer att bli skittufft för hela familjen. Eftersom jag vill försöka amma, kommer jag ju få vara på sjukhuset större delen och han ta hand om de andra knoddarna.

Känns som att ni borde prata igenom situationen hemma, kanske med någon utomstående, så att din sambo förstår vad det sliter på kroppen att vara tvillinggravid. Känns inte som det är en jättebra lösning att starta en förlossning redan, för att pappan inte fattar att han måste hjälpa till, men jag är i och för sig inte medicinskt kunnig.

Jag blev så ledsen över att höra hur ni har det, och min omedelbara tanke är ju hur fungerar relationen när ni inte är gravida? Eller fungerar den inte då heller så som ni hade önskat?

Självklart är man ett berg av känslor som gravid, labil, trött och sliten. Men lika självklart är det att mannen är en största stöd, den som ska avlasta, utan att man ber om det varje gång. Ni är ju två om detta, förutsätter jag?

Tror du/ni att det kommer bli lättare efter barnen kommit? Jag har så svårt för att tro det, tror tvärtom. Sömnlösa nätter, amning och ev sjuka barn av och till sliter minst lika mycket tycker jag. Så min tanke är nog att försöka ta tag i detta nu, så att du/ni kan gå in i förlossningen med lite ro och tillförlit till er partner.

Är de inte värt att testa familjerådgivning nu innan barnen kommer? Det är ju under dessa sista veckor som vi ska få ligga i soffan med favoritfilmerna, önskematen och all pepp vi kan få, för det är tungt att vara gravid, och dubbelt upp med tvillingar!

Hang in there!

Amazon är inte vad jag är nu. Ligger i soffan typ hela dagarna och sambon gör det mesta. Kan ju knappt röra mig längre. Kroppen orkar inte. Det jag försöker avlasta sambon med är typ att leka och sjunga med minstingen i soffan, så att han kan fixa med maten/duka av och sådant.

Som de andra skriver behöver du avlastning nu och även när tvillingarna kommit ut. Vore ju bra om ni kunde ta diskussionen med läkare om han har respekt för dem. Jag tror att tiden när tvillingarna kommit blir tuff för alla våra förhållanden med lite sömn och mycket skrik, så det är nog bra att känna att man kan lita på varandra och ge varandra omtanke genom att försöka hjälpas åt.

Det var väldigt ledsamt att läsa ditt inlägg. Jag förstår precis hur du mår, men har svårt att förstå att du klarar det med tanke på bristen av stöd och support från din man. Och jag kan tänka mig att det är nästintill lönlöst för dig att "tjata" fram en förändring hos honom. Du behöver ngn utifrån som förklarar för honom, på ett opartiskt sätt, att du är i akut behov av avlastning. Även om du kanske kommer orka mer fysiskt när tvillingarna är födda, så kommer situationen förmodligen bli värre ändå, eftersom sömnbrist och arbetsbörda kommer öka och slitningarna er emellan bli värre. Tycker också att du ska ta hjälp utifrån, vilket sätt som helst egentligen. Så länge det kan få din man att förstå bättre. Stå på dig, för det du beskriver är inte okej. Ni har tagit ett gemensamt beslut i den här graviditeten och han måste ta sitt ansvar, även om han verkar förvirrad över vad det innebär. All pepp till dig, håll ut!

Tackar för alla svar! Känns fint att få lite sympati :) Jag tänkte ta upp saken med min bm nästa gång och se om hon kan be läkaren prata extra mycket om det där med avlastning när vi kommer nästa gång. Nu har jag så ont att jag inte kan sova överhuvudtaget längre och man får knappt nudda min mage för att det gör så ont i den, så läget börjar bli lite tungt. Han förstår inte att jag inte kan sitta på huk och byta blöja och sådana saker riktigt, men de senaste dagarna har det varit lite bättre. Han har förstått att jag t ex behöver ta en "time out" på några minuter ibland när jag blir arg och ledsen och skriker av frustration, så har jag fått gå undan så sonen inte behöver se det.

Ser allt mer på min man hur trött han börjar bli av att dra hela lasset själv. I två dagar har han fått gå iväg ensam med sonen någonstans på eftermiddagen för att jag helt enkelt inte kan röra mig längre knappt. Jag kan gå ett fåtal steg men det gör så ont i magen. Ikväll är sonen för andra kvällen i rad jätteskrikig och pigg och kommer somna sent, maken har migrän men är ändå ute och fiskar med honom för min skull, men vi har grälat ända sen han kom hem. Han är så förbannad på mig för att jag inte kan göra något. Jag följde med till affären (cyklade) och tvingade mig själv att gå ett varv iden lilla butiken, men när vi kom hem mådde jag skit och trodde jag skulle svimma och spy. Klarar verkligen inget, fast själen vill.

Längtar efter nästa mvc-besök på onsdag, måste prata igenom detta med min bm. Förstår inte hur vi ska överleva helgen, maken går på knäna och vi bara grälar mer och mer och vi har ingen avlastning. Jag vet inte hur mycket jag kan tvinga mig själv att göra, tänk om jag blivit lat också?

Maken pratar illa om på jobbet om hur jobbigt han har det hemma, det gör mig så ledsen. Jag känner mig alltmer bitter över den här graviditeten som egentligen inte var önskad utan som blev till trots p-piller och upptäcktes för sent. Jag försöker glädja mig över den men vi har så mycket att göra med sonen redan och alla krämpor gör inte saken bättre. Jag hoppas det blir bättre när de väl föds :(( Bara det inte blir kejsarsnitt, då fortsätter jag ju bara må dåligt ;(

Hoppas BM-besöket blir bra då. Du verkar ha väldigt fin förståelse för din man, men du har rätt att få samma tillbaka, glöm inte det. Du kanske har sagt det till din man många gånger, men den där delen med att man får betala ett pris för t ex en utflykt till affären, den verkar många ha svårt att förstå, inkl min sambo, men tror han börjar greppa nu. Ja, jag kan gå till affären, men då kan jag kanske inte ta på mig byxorna själv imorgon, eller ens fixa lunch till mig själv ( Hur bra är det att leva på juice som gravid? ) Någon berättade att hennes barnmorska sa att med foglossning får man se det som att man har ett visst antal steg att ta ut under graviditeten. När de är slut är de slut, så det gäller att fördela dem. Fortsätt att skriva här så länge du behöver pep. Kram!

Exitsong: har inte varit inne på FL på ett tag. Hur går det för er? Sjukskrev sig sambon så att han kunde ta igen sig lite? Med mindre trötthet blir man ju mer empatiska också, tänker jag.

alynda: Tack för att du frågar, nej, han sjukskrev sig aldrig, vi stretar på som förut. Nu kan jag iofs verkligen inte göra mycket alls för jag har börjat få pinvärkar varenda natt. Han har slutligen gått med på att lämna på dagis på morgonen så det är en väldigt stor lättnad. Vi har stora gräl nästan varje dag men däremellan går det bra. Jag tror jag kommer tänka tillbaka på den här tiden som den tuffaste i vårt liv, men nu gäller det bara att bita ihop den tid som är kvar.

Tack för allas omtanke här på FL!

Åjisses..jag blir ju bara ledsen när jag läser om hur era mån behandlar er..så hade jag aldrig låtit en man behandla mig..ALDRIG. Fy, är det verkligen den mannen du vill leva med? Som psykiskt trakasserar dig och tycker att du är dålig och som har noll empati och sympati? Njae. Det där låter inte hälsosamt. Berätta för din bm och hon kommer genast bli väldigt allvarlig om hon är professionell..usch..kan inte säga mer än stackare :( inte lätt heller att bryta i en sådan situation..! Lycka till...!

Är i vecka 32. Har en dotter på 2 år. Så sympatiserar med att du exitsong har det så jobbigt. Får verkligen hoppas att pappan börjar ta mer ansvar. Viktigt att ha det klargjort tills den riktiga utmaningen kommer. Då ni har tre barn samtidigt. Lycka till.