Bekymrad över hur mitt liv kommer se ut!

på väg. Jag har sagt att minsta snedsteget så lämnar jag honom, och han verkar ta det på allvar. Det är en anledning till varför jag är ledsen. Sen har jag problem med hans familj, han har en psykiskt störd syster som spottade när hon fick reda på att vi skulle ha barn. Min sambo är envis med att hon ska ha så mycket med barnet att göra men jag vill inte ha mitt barn nära henne. Hur ska jag framföra det utan att vara taskig? Sen är hans mamma väldigt involverad i allt och bestämmer väldigt mycket ''åt oss''. Och min sambo kan inte säga ifrån. Vi har lagt ett bud på ett hus och slåss med n

några andra om det nu. När vi var och tittade på det så var såklart hans mamma med, och han gick omkring med henne och bestämde istället för med mig, som om det var dom som skulle bo där. Och vi skulle köpa hund, men hon sa nej. Och tror ni vi ska göra det nu då? Nej! Jag blir så trött.. och det känns som att ju längre jag kommer i graviditeten desto mer ledsen och osäker blir jag. Överdriver jag eller har jag rätt att ta upp såna här saker? :( (skriver från mobilen och råkade skicka två gånger..)

några andra om det nu. När vi var och tittade på det så var såklart hans mamma med, och han gick omkring med henne och bestämde istället för med mig, som om det var dom som skulle bo där. Och vi skulle köpa hund, men hon sa nej. Och tror ni vi ska göra det nu då? Nej! Jag blir så trött.. och det känns som att ju längre jag kommer i graviditeten desto mer ledsen och osäker blir jag. Överdriver jag eller har jag rätt att ta upp såna här saker? :( (skriver från mobilen och råkade skicka två gånger..)

några andra om det nu. När vi var och tittade på det så var såklart hans mamma med, och han gick omkring med henne och bestämde istället för med mig, som om det var dom som skulle bo där. Och vi skulle köpa hund, men hon sa nej. Och tror ni vi ska göra det nu då? Nej! Jag blir så trött.. och det känns som att ju längre jag kommer i graviditeten desto mer ledsen och osäker blir jag. Överdriver jag eller har jag rätt att ta upp såna här saker? :( (skriver från mobilen och råkade skicka två gånger..)

Men TS, jag tycker inte det låter som du är lycklig alls? Du skrev i din trådstart att ni trots allt är lyckliga tillsammans, men i resten av tråden beskriver du endast hur ledsen och besviken du är på honom, och av vad jag kan utläsa låter det inte som om att du överreagerar. Din kille låter ju inte alls särskilt trevlig!

Förlå

Ja det här blev ju en väldigt konstig tråd där jag tydligen råkade skicka det mesta flera gånger.. men jo, jag är egentligen lycklig. Jag var det innan jag blev gravid och det är ju trots allt planerat. Jag har ingen att prata med om det här och kände att jag behövde få ur mig allt. Jag behöver tips och råd... :(

Jag ligger vaken på nätterna och bekymrar mig över när hans syster kommer hålla mitt barn första gången... jag vill inte det. Det är ärligt som en mardröm för mig. Det känns som min sambo tvingar på henne barnet trots att hon säger att hon inte vill, och att de är äckliga och att hon hatar barn. Så går han undan och säger ''hon älskar barn och är jättebra med dom! Det kommer vara svårt att hålla henne ifrån vårat''. Jag får kalla kårar. Överdriver jag då..?

Ja jag förstår att du vill lämna honom när han pratar illa om dig inför andra, och jag tycker aldrig att det är ok att stöta på eller flirta med andra, oavsett ålder på tjejerna. Säger han att han gillar yngre tjejer, hur gamla då?

Är han redo för att bli pappa, ser han fram emot det?

Låter som om han behöver förändra och förbättra mycket hos sig själv om ni ska få det här att fungera. 

Men varför är det så viktigt för honom att hans syster ska vara så involverad om hon uttryckligen själv inte är intresserad?

Din sambo låter inte helt frisk han heller :/

Han har alltid haft nåt för yngre tjejer. När vi började träffas så ljög han om sin ålder, berättade inte förrän efter vi inlett förhållandet, vips så blev han 10 år äldre. Han har haft ''fake-användare'' på facebook där han pratar med unga tjejer. Det var tyvärr så vi träffades så jag trodde han var en helt annan person tills bara förra året. Han har  tagit bort alla användare och svär på allt att han bara vill ha mig.. som jag trott på sen förra veckan då detta hände. Jag har frågat rakt ut om han är pedofil, men han blir väldigt stött och säger tvärnej.. såklart. Jag har blivit så kär i den personen han är, oavsett ålder eller namn. Han har gjort väldigt mycket misstag, men jag är en väldigt förlåtande människa.. mer än jag borde vara. Och han har bevisat så bra att jag är allt i hans liv, tills nu! NÄR jag var gravid. Jag förstår inte hur han kan vilja riskera det för att få prata med några jävla tjejer han aldrig träffat.. det känns som han har noll respekt för mig. Det verkar som han pratar med andra tjejer om hur dålig jag är och sen döljer det för mig vilket känns skit. Dock så är han väldigt övertygande nu. Han vill det här så himla mycket, han gör verkligen allt för mig och det vet jag. Men han är en sån person som gärna rullar tillbaka i gamla hjulspår så det är det som oroar mig mest. Men som sagt, minsta snedsteget så lämnar jag honom, och det vet han.

Hans syster och han är inte släkt, de är heller inte släkt med deras föräldrar för de är adopterade från Chile. Men hans syster betyder mycket för honom, det vet jag. Jag kan dock inte prata med henne för hon är som ett barn i huvudet. Hon är beroende av sina föräldrar som är gamla som gatan, och jag är också övertygad om att när de går bort så kommer hon flytta in hos oss vilket jag vägrar. Han verkar tycka att han ska ha det här barnet med sin familj och inte mig. Det stör mig massor. Jag är ännu inte så långt gången att jag inte kan göra abort, MEN det är något jag absolut inte vill.. men samtidigt så känns det fel rakt igenom.