Har du råkat ut för en stalker?

Jag fick en kvinna som hette Camilla efter mig när min dotter dog. Hon skickade först ett vykort med kondoleanser. Några dagar senare fick jag ett sms där hon beklagade sorgen och bekräftade att det var hon som skickade vykortet. Efter nån vecka såg jag att någon kommenterat under något jag skrivit. Typ "någon som vet hur det är". Och hon skrev väldigt fint. Så jag trodde att hon också hade förlorat ett barn och dum som jag var så addade jag henne. En dag ringde min svägerska och undrade om jag kände Camilla och nej det gjorde jag ju inte. Min svägerska sa att kvinnan inte mådde psykiskt bra för den kvinnan hade varit med i mammagruppen. Då gick jag in på min Facebook och Camilla hade gillat precis allt som rörde min döda dotter. Inlägg min släkt gjort till mig gillade hon också och hade tagit kontakt med min ena brorsdotter. Hon hade t.o.m suttit och googlat min dotters namn och gjort inlägg på sidor där min dotter skrivit och även diskuterat varför min dotter kunde tänkas ha dött. Så jag tog bort henne från min Facebook sida och det skulle jag aldrig ha gjort enligt henne för hon sörjde ju mitt barn (ett barn hon aldrig träffat, än mindre visste om innan hon dog). Hon skrev på min pm på Facebook att jag var elak och borde vara tacksam att hon sörjde mitt barn osv. Hon skrev t.o.m att hennes man hade avrått henne för att kontakta mig för att hon går så mycket in i andra. (Det visade sig att hon varit i kontakt med en man som förlorade sin fru i en bilolycka året innan.

Det slutade med att jag fick göra TRE polisanmälningar mot henne och då äntligen slutade hon. Jag såg att hon var i farten igen när Nicklas Hocker från idol var försvunnen.

Den kvinnan är sjuk! Och det står jag för att tycka. Hon får energi av att tro att hon är centrum i andras sorg.

Jag var 15, jag hade precis börjat på gymnasiet i en annan stad. Jag hade dessutom blivit dumpad av min första pojkvän, så jag kände mig rätt ensam. Jag kom i kontakt med en äldre kille över internet, jag tror att han var 28. Efter att ha pratat med honom i en dag pressade han mig till att ge honom mitt telefonnummer. Jag vet, jag borde ha stått emot men det är lätt att vara efterklok.
Senare den kvällen ringde han mig. Först verkade han snäll och dum som jag var berättade jag var jag gick på gymnasiet och vilken stad jag bodde i. Jag tyckte ju att det var kul att få lite uppmärksamhet, speciellt från en äldre person.
Efter ett tag började han fråga saker som jag inte ville prata om. Frågor om sex, hur erfaren jag var, men även frågor om min depression. När jag sade ifrån att jag inte ville prata om sådant och att jag inte ville komma och hälsa på honom kallade han mig en feg jävla hora som hade lurat honom. Det var min skyldighet att allra minst fortsätta prata med honom, och allra helst att låta honom knulla mig. Jag slängde på luren och svarade inte igen, trots att han telefonterrade mig i flera dagar. Jag fick så otroligt många hotfulla sms och röstmeddelanden, där han sade saker som att han visste min address och att han skulle komma till min skola och lära mig min plats. När jag gråtande berättade för min mamma vad som pågick blockerade hon hans nummer och skaffade ett nytt telefonnummer till mig.
Jag har inte hört något från honom sedan dess och jag vet inte om han någonsin kom till skolan, för jag såg aldrig någon bild av honom så jag hade inte känt igen honom. Som tur är har jag ett annat efternamn nu, samt att jag inte bor i Sverige, så risken att han någonsin hittar mig är minimal. Jag kommer definitivt att lära mina framtida barn att vara mer försiktiga än vad jag var, och att jag kommer förstå dem om något liknande någonsin händer dem.

Ja, fast bara här på fl, av moderator som missbrukar sin "makt", det liknar typ diktatur.

Hur långt tror du hon hade drivit detta om du inte tagit bort henne? Kände du dig fysiskt hotad någon gång?

Jag anser att min äldre bror utsatte mej för ren stalking. Jag skulle gärna vilja veta om det finns någon mer som har samma erfarenhet av familjemedlemmar. År ut och år in lade han sig i vem jag umgicks med, vad jag gjorde och inte gjorde. Jag försökte prata med honom, ignorera honom och slutligen efter att han börjat terrorisea mig med mejl, telefonsamtal och brev och dessutom började lägga beslag på brev jag skrivit till andra- då kontaktade jag polisen. Vilket skämt! Det var omöjligt att komma tillrätta med honom. Efter polisanmälan kände han sig förorättad, för han hade ju minsann aldrig gjort något fel. Då blev han ännu värre- skaffade ett domän där han skaffade en mejladress i mitt namn och försökte den vägen få kontakt med mina vänner och bekanta. De andra i familjen förstod inte hur mycket jag led av allt min bror gjorde, Hade jag inte haft goda vänner omkring mig vet jag inte hur jag skulle överlevt. Det värsta var väl när jag upptäckte att han tänkte gå vidare och plåga min dotter. 

Jag har väl någonstans förstått att min bror lider av någon form av personlighetsstörning. Hans fru blev väldigt förvånad när jag inte ville ställa upp på överraskningsparty för min bror på hans 40-årsdag. 

Hon tyckte att jag var konstig och när jag började berätta om alla saker brorsan gjort mot både mig och vår syster, anmälde hon mig till socialstjänsten. Hon skrev att jag hade vanföreställningar och därför inte kunde ta hand om mitt barn.

Jag vet inte om det var fel av mig, men jag blev så förbannad så jag skickade kopior av min brors vansinniga mejl och hans förföljelse av mig på internet- bland annat ett fejkat Facebook.konto- till hennes arbetsgivare- detta eftersom satmaran utnyttjade sin yrkestitel som läkare i sin socanmälan mot mig.

Nu har det varit märkligt tyst ett tag. Tyvärr tror jag att det bara är en tidsfråga innan skiten börjar igen. Eller så har han blivit rädd för att hans barn som nu börjar bli stora och flyttar hemifrån, kanske inte tycker att farsan är så sympatisk som plågar sin egen syster. 

 

Jag hade en stalker. En bekant från barndomen.
Såg honom i en butik, nickade igenkännande "hej" och det var allt som krävdes för att han skulle börja telefonterrorisera, stå utanför vårt hus, gjorde intrång i mitt gamla barndomshem (för att leta mig!), terrorisera mina familjemedlemmar, skicka brev med långa analyser, saker som påminde om barndomen, adda folk som var våra vänner på fb osv - ja, rent ut sagt ge mig och min familj ett helvete.

Många polisanmälningar gjordes och tillslut tvångstog de in honom på psyket (han var tydligen tidigare patient på vuxenpsyk).
Sedan dess är det tyst.
Eller nej, han återkom en gång men det anmäldes också på en gång.
Nu har det varit tyst i två år och jag ber en stilla bön till Gud att det ska förbli så.

Usch :( The1lane på kik