Utredning 2014, följas åt?

Vi är ett par, som försökt frenetiskt i över 1½ år nu. Vi har aldrig fått något 'som tar sig' men alla prover än så länge i utredningen är normala. Jag läser om er andra som plussat efter eran spolning. Jag har min i nästa vecka, så jag håller tummarna på att det ska hjälpa till. Men det börjar bli lite tröstlöst, som att försöka ro en liten eka i en stormig motvind. Vad man än gör, så händer ingenting alls.

Jag läste häromdagen om en familj som försökt i över 5 år, och nu äntligen fått en liten i familjen, efter X antal IVF och allt annat tänkbart. Jag förstår inte hur man ska hitta orken, jag är ett känslomässigt mos efter bara 1½ år. Det blir inte bättre av att de än så länge inte hittat 'några fel'. Tänker att det kanske är lättare om man har en sjukdom/skada man inte kan styra över själv. Nu känns det mest som att hela jag är defekt. Min mans simmare var ju normala, så då måste det ju vara jag som är trasig. Hur lagar man det?

Jag hade också sådana drömmar denna cykel. Otroligt egentligen att nattliga drömmar kan vara så intensiva och verkliga. Så realistiska. Men inte helt oväntat så var det ingen plus på stickan i morse.

Man kastas lite mellan hopp och förtvivlan, idag känns det ok. Jag visste att stickan inte skulle visa något, den här gången heller, och jag försöker skjuta fram hoppet tills nästa vecka då det är spolning och ÄL.

Vi fick våra svar per brev, och då stod det bara att det var 'normalt', men antar att vi ska prata mer om det då vi ska dit i nästa vecka. Har ni varit på något samtal, eller bara undersökningar?

Vi har båda lämnat varsitt blodprov, sen fick jag lämna ett till på 3:e mensdagen. Han har också lämnat ett spermieprov. Men något vidare samtal har vi inte haft annat än första besöket då de tog blod, och gjorde en ultraljuds undersökning. Så vi har liksom fått googla oss till vad som händer härnäst.

Så tänker jag också inför nästa vecka, att jag hoppas de hittar något som är lätt fixat och att man kanske kan få en förklaring varför vi har det så svårt, då andra ploppar ur sig ungar till höger och vänster. Fast det kanske inte blir bättre av att jag är livrädd för missfall. Jag har så lätt vid att fästa mig vid saker, se så långt fram, att jag nästan blir förkrossad då det inte blir så. Oavsett om det gäller ett bilköp, eller en husbudgivning, eller ett jobb. Tänk då vad det skulle bli om man hade en bäbis i magen, lite till låns bara.

Det gör vi verkligen!
De flyttade upp min polning tills på fredag (cykeldag 12) pga tidsbrist, alltså inte 8-11 dom de säger. Men det ska väl gå bra ändå hoppas jag. Man vill ju inte riskera att 'missa' en ägglossnings period, om de råkar spola ut ägget när de håller på. Eller jag vet inte hur det går till. Och inte verkar det gå att få veta något innan man ligger där heller. Men det ska nog gå bra, det är värre med skengraviditeten. Det går runt och moler och har sig mest hela dagarna. Det fanns absolut inget på stickan bim+10 och nu ska jag ju snart ha ägglossning så det är väl säkert det, även om det känns helt annorlunda, men vid det här laget har man ju redan provat på alla symptom kroppen kan hitta på. Samtidigt som att jag 'vet' med mig att de kommer hitta något på fredag, så vet jag att de inte gör det. Kroppen bara luras igen.Tur att jag har en bra man i mitt liv som tar hand om mig när jag inte orkar.

Vidrigt, och beundransvärt. För när det väl blir, så kommer den lilla bäbisen vara så otroligt efterlängtad att hälften hade räckt. väl? :)

Spolningen gick bra så till vida att den inte gjorde så ont som jag räknat med. Däremot vet de inte om jag precis släppt ägg, eller precis ska till att släppa ägg, så vi kör på och hoppas på det bästa.

Vid spolningen så fanns det inga tecken på några hinder för att bli gravid, så utredningen är klar och de kom fram till att vi är två fullt friska människor. Oförklarligt barnlösa, som det så fint heter. Känns inte så fint direkt, men jag håller väl fortfarande på att smälta allt. Och min kropp hade verkligen lyckats lura mig att jag redan var gravid. Vilket jag inte alls var.

Det är tungt, då det verkar gå vägen för 'alla andra' men snart blir det vår tur också!

Vi håller tummarna nu! :)