Varför känner jag så här? Någon som känner igen sig själv?

Hej, jag är ny här på familjeliv och har läst många intressanta inlägg här. Jag har ett dilemma och vill bara dela mina känslor och tankar här ute för att kanske få ett intressant svar tillbaka eller någon som känner igen sig i min situvation och som kan dela lite tankar med mig.Jag är 26 år fyllda och bor sen 2011 i Norge med min sambo. Han är också svensk som mig och vi träffades år 2008 och sen dess har vi varit tillsammans. Vår relation har varit upp och ned men kanske inte i de mest normalaste berg och dalbanan. Han är tillskriven av en psykolog som narcissist och jag vet vad det innebär att leva med en sån och har läst en massa om det. Men han är kanske inte den mest grafta typiska narcissisten utan har vissa delar av den. sedan jag flyttade till Norge har jag jobbat som en häst på olika jobb 7 dagar i veckan men förutom jobbet har jag varit väldigt isolerad, inga kompisar, ingen fest, knappt hälsat på min familj(som finns i Sverige). Han och jag är med varandra konstant. Han har varit den mest underbaraste pojkvännen till den mest fruktansvärda (psykisk kränkning)pojkvännen som jag träffat. Jag har lämnat honom 2 ggr och andra gangen var bara för en månad sen men kom tillbaka till honom för han älskar mig och jag honom och vill ge en chans. Idag är jag forsatt sjukskriven på grund av järnbrist men också enligt mig själv en slags depression, vilket allt innefattar ihop med järnbrist, trötthet, depression, tappa sig själv i mellanåt, dysfori, och och den allra värsta min svimmelhet. Känns som om jag ska svimma i stressade miljöer vilket i sin tur leder till panik ångest. Har varit sjukskriven i snart 2 mån. I dag känner jag en sån førtvivland över att jag inte kan göra saker som jag i normala fall kunnat göra Jag är yr så fort jag ska ned till affären inte alla dagar men varannan. Jag har aldrig haft panikk ångest innan eller haft depression tidigare och jag är så less på detta. Min pojkvänn har totalt förändras till det bättre och jag är inte rädd för Honom längre vilket jg var förut konstant eftersom han har rört mig för och varit väldigt agressiv, men nu försöker han Göra sitt bästa och han Lyckas bra. Men det känns som om jag är en belastning før honom før att jag bara klagar om mig sjælv. Han tycker jag ær ego och gnäller før mycket vilket han har rätti i vissa sammanhang. Det känns som om jag aldrig kommer bli normal igen och får panik av att känna så. Jag har ingen jag kan prata med om detta. Jag är rädd. Och jag vet inte vad jag ska Göra ärligt talar. Varför känner jag så här? Är detta normalt? Är det någon där ute med samma situvation eller känner ingen sig av nått slag då skriv gärna till mig snälla! Jag känner mig så ensam och förvirrad. Kram Jessi