Min dotter dog i vecka 15.

Jag är precis ny här, så ber om ursäkt om jag lagt det fel. Om det finns något speciellt krav för att det ska kvalificeras som ett änglabarn.  Men i mina ögon är det vad min dotter är.

2007 när jag var 14 år hamnade jag i situationen nästan alla tonåringar fasar för, som vände hela min värld upp och ner. Jag blev gravid. 3 veckor före jul fick jag veta att det bodde en bebis i min mage. Jag var i chocktillstånd. Jag trodde jag visste vad panik var, jag trodde jag visste vad lycka och kärlek var. Men när jag satt där med graviditetstestet insåg jag att jag inte haft en aning tidigare. Första tanken var abort, sen kom verkligheten ifatt, efter bara någon sekund och jag insåg att det var mitt barn där inom mig. Min bebis. Och då bestämde jag mig, jag skulle bli mamma när jag var 15. För att ingen skulle kunna tvinga mig till abort berättade jag ingenting om graviditeten, förutom på bloggen jag skapade. Där skrev jag om alla tankar, kärleken för bebisen. Jag läste allt jag kom över, åt ordentligt, slutade nästan röka helt, drack ingenting och skötte mig prickfritt. När vecka 12 kom och passerade andades jag ut. Att hon skulle dö efter missfallsrisken fanns inte i mina tankar. Magen växte, putade ut. Jag funderade på namn, kollade bebiskläder och fotade magen ur alla vinklar som var möjliga. I slutet på januari kände jag rörelser. Jag vet inte om det var bebisen eller tarmarna, men rörelserna kom, som fisksprattel någon/några gånger per dag, så även den andra februari. Den 3 februari 2008 kände jag en konstig känsla i magen. Jag gick på toan, det kom en liten blodstrimma på pappret, jag försökte hålla mig lugn, för stress var inte bra för bebisen. Sprang nästan ut från toan, läste på massor om blödningar under graviditet. Undertiden jag läste började det smärta i magen, som mensvärk (jag har endometrios, och hade även då så är van vid extremmensvärk). Känner ett extremt tryck och hinner bara in på toan, få av byxorna så fångar jag upp "det". Först såg det ut som en blodig klump, och vad jag önskade att det var det. Det var det inte. Det var min dotter- min dotter som skulle födas i juli/augusti, inte då. Inte i februari. Jag satt med min dotter som var som en miniatyrmänniska. I flera timmar satt jag på golvet i badrummet med min lilla flicka i famnen.. Jag gick igenom hela förlossningen och graviditeten själv. Mamma fick veta om det efter ett par månader, när jag skulle berätta för henne att jag fått missfall efter graviditet nr 2.

Det har gått 6 år i februari sen jag förlorade min Julia. Det är först sista året jag kunnat säga eller skriva hennes namn, för jag känt skuld över att sörja henne som om hon skulle varit ett fullgånget barn. Innan har jag bara benämnt henne som "mitt barn". I sjukvårdens ögon är hon ett missfall. Men i mina ögon är hon mitt barn, min ängladotter. Jag ser mig som en mamma, som förlorat sitt barn. Men jag kan inte säga den mening högt, jag är rädd att någon ska döma mig för att jag efter nästan 6 år sörjer, tänker och saknar mitt barn, att jag tänker på mig själv som änglamamma när jag bara bar henne inom mig i femton veckor. Finns det fler i liknande sitation? Som förlorat ett barn i ungefär samma vecka ?

(förlåt, men är inte intresserad av er som gjort abort, såvida det inte var pga sjukdom/funtkionsnedsättning på barnet som gjorde att hen inte skulle överleva utanför magen. Ni gjorde ett val, det gjorde inte jag så även om er sorg är stor är våra situationer inte ett dugg lika. och jag hoppas ingen tar illa upp av det).